Den 19 september 1996 träffade jag för första gången Barbro, jag recipierade till Logen Capella och det var Barbro ihop med sin Gösta som fixade till festmåltiden som serverades den kvällen.
Vi blev snabbt goda vänner och det var alltid ett glatt leende som mötte mig vid logekvällarna. Många var de kramar, som utbyttes under åren, för att inte tala om matrecept med mera.
När beskedet om att hon drabbats av sjukdom kom kändes det overkligt, som det alltid gör när någon som står en nära drabbas. När jag och Ann-Kristin besökte henne inför sin stora operation var hon så positiv, och att det skulle gå bra var för henne givet. Vägen tillbaka efter ingreppet var jobbig men att hon hade livsgnistan var det inget tvivel om. Även om risken för återfall fanns såg hon optimistiskt på framtiden.
När Barbro för andra gången drabbades av cancern var vi många som insåg att detta inte var bra, så även hon. Trots läkarnas dystra besked försökte hon leva som vanligt, och trots bittra stunder fanns det goa leendet och omtanken om andra där.
Barbro, som gladde sig åt sitt nyfödda barnbarn, att spela ut oss gubbar i kubbspel, stöka ihop med din Gösta i köket och en så enkel sak som att få se och höra havets brus en sista gång, har nu ryckts bort alldeles för tidigt. Vi är många som kommer att sakna henne.
Jag och Ann-Kristin är glada över att få ha haft Barbro som vän, vi kommer alltid att bära med oss de ljusa minnen som lyser över vår vänskap.
Våra innersta tankar går till hennes närmaste.
Redan år 1953 då JUF:s ungdomsledareutbildning började på Valla herrgård var Britt med i ledningen. Hon såg till så alla rummen blev trivsamt inredda för kommande elever. Som en god ungdomsledare släppte Britt aldrig intresset för ungdomens bästa. Ingen JUF-aktivitet var främmande utan Britt var med i allt, gärdesgårdshägnad, lieslåtter, slagtröskning och veter-anträffar. Studiefrämjandet låg henne också varmt om hjärtat.
Så sent som för tre veckor sedan stod Britt som ledare för JUF:s traditionella julpysselkväll med bland annat ljusstöpning. Ett hundratal fina stearinljus tillverkades och står nu och lyser upp i jul i många östgötahem, till minne av Britts idoga hand. Vi vill tacka för hennes goda ledarskap, omtanke och vänskap.
Men tankarna är just nu hos Arnold och alla deras kära barn och barnbarn runt Ånväga, som vi hoppas ska få kraft att gå vidare.
Vår egen lilla "pärla" skimrar inte längre. Skänninge kyrkokör har mist en hedersmedlem. Margits altröst har tystnat efter många år i kören. Margit blev allas vår "mamma". Hon tog hand om oss som var nya, gav oss goda råd och hade aldrig långt till skratt. Hon berättade många små roliga anekdoter, en del hämtade från Värmland, hennes kära hembygd. När Margit beslutade sig för att sluta i kören blev det tomt och lite vilset utan hennes omtanke, värme och den aldrig sinande humorn. Margit var en självklar gäst på våra olika arrangemang, vilket vi var mycket glada åt. Tomrummet efter Margit blir svårt att fylla. Hon fattas oss!