Frågorna kring begravningar blir allt fler. De förr så välbekanta sederna har med tiden luckrats upp, men därmed har också ovissheten ökat om vad som är förväntat och lämpligt.
Allmänt kan sägas att man visar respekt för både den döda personen och de anhöriga genom att klä sig diskret.
Står det "Ljus klädsel" i annonsen väljer kvinnor färger som beige, blått, grått, mörka nyanser av andra färger eller pasteller. Män har inte sin gladaste kavaj utan klär sig i något stillsamt.
Mörk klädsel är förväntad om begravningsannonsen inte särskilt påpekar "Ljus klädsel". Den mörka klädseln innebär vid en mycket formell och traditionell begravning att de anhöriga kvinnorna har svart - minst knälång - klänning eller kjol och jacka. Vita manschetter och bluskrage går bra. Svarta strumpor, svarta släta skor men inte lackskor. Svarta handskar hade man alltid förr.
Hatt och slöja förekommer knappast i dag. Inga alls eller "vita" smycken gäller: pärlor, vitguld, silver men inte guld och färgstenar eller glitter.
Närmast anhöriga män har mörk kostym, svart, mörkt blå eller mörkt grå, svarta släta skor, svarta strumpor, vit skjorta och vit slips. Den vita slipsen markerar närhet till den avlidna personen och bärs av make, far, son, bror, måg, svåger, morfar, farfar, kusin om relationen varit nära.
Den som är gammaldags korrekt tar bort den vita näsduken ur kavajens bröstficka.
Andra än de närmast anhöriga har vid en traditionell begravning svart, mörkgrått eller mörkt blått, så diskret som möjligt. Kvinnor har helst inte långbyxor om det inte är en ung person eller en icke formell begravning. Män som inte är nära anhöriga har mörka byxor och mörk kavaj, eller kostym, vit skjorta och svart slips.
Barn och ungdomar behöver inte ha svarta kläder på en begravning, det räcker med så diskreta färger och så "ordentliga" plagg som möjligt.
Alla begravningsgäster ska gå fram i altargången mot kistan som står i koret. Ett par meter framför kistan stannar man, kvinnor niger eller böjer huvudet, män bugar. Detta är viktigt som en gest av vördnad inför döden. Alltför många struntar i det och hastar bara rakt in i en bänk och slår sig ned. Men alla ska stanna upp de få sekunderna framför kistan. Samma sak görs när man lämnar kyrkan; man går fram till kistan oavsett var man suttit under ceremonin och visar sin vördnad,
Traditionellt sitter den döda personens familj och släkt till höger i kyrkan medan vänner och arbetskamrater sitter till vänster. Ju närmare relation man haft till den som begravs desto längre fram sitter man.
Den defilering runt kistan som har blivit vanlig innebär att begravningsgästerna går fram till kistan och stannar, en och en eller i par, framför huvudändan ett par sekunder. Kvinnor niger eller böjer huvudet, män bugar. I synnerhet kvinnor brukar lägga en blomma vid eller på kistan - det är inte nödvändigt men vanligt. När man på återvägen närmar sig den närmaste familjen på första bänk stannar man ett kort ögonblick och hälsar med en huvudböjning.
Efter ceremonin kan en mottagning eller minnesstund förekomma. En nära anhörig brukar säga några ord om den som begravts och samtidigt tacka begravningsgästerna för att de hedrat den döda personen med att vara närvarande
Samma sak gäller tackkorten för blommor och kondoleanser; de anhöriga tackar för detta och för begravningsgästernas närvaro.
Enligt gammal sed tackar inte begravningsgästerna för mat och dryck, varken då eller per brev efteråt. Men de säger några omtänksamma ord till familjen när minnesstunden är över.