När jag nåddes av beskedet att Bengt Gustafsson gått ur tiden blev jag inte direkt överraskad. Jag visste att hans hälsa, de senaste åren, inte varit den bästa. Ändå blev jag tagen.
Jag lärde känna Bengt Gustafsson, eller "Bengan" som han kallades, när jag blev sekreterare i Östergötlands ishockeyförbund. Han var kassör och representerade den genuine ideelle idrottsledaren. Att ta betalt för något man gjorde för idrotten fanns inte i hans sinnevärld. Ersättning för faktiska kostnader var okej, men inte mer. Att göra rätt för sig var hans signum.
Ett sammanträde där "Bengan" var med bar redlighetens prägel. Alla fakta var dokumenterade, inget var lämnat åt slumpen. Att komma oförberedd till ett möte var inte hans modell. Han var en trygg person, en att lita på. Om han sa något, behövde man aldrig tvivla. Det var som han sa.
Det var alltid trivsamt tillsammans med honom. Han var en bra berättare och hade god iakttagelseförmåga. Små saker inom familjen, eller i yrkeslivet, blev intressanta och värdefulla händelser när han berättade.
"Bengan" hade alla de kvalifikationer som krävs för att kallas hedersman. En "idrottsarbetare" som gjorde sina insatser i det tysta. Vi som verkat tillsammans med honom vet vad han gjort och betytt för idrotts-utövandet i Östergötland. Han gjorde många insatser för att skapa ekonomiska förutsättningar, inte minst för ungdomsishockeyn. Han ansökte om och ordnade olika lotterier. Ett ekonomiskt resultat som är en "spottstyver" i dagens idrottsekonomi. Men mycket värdefullt då.
Vi minns Bengt Gustafsson som en ärlig och god medmänniska som aldrig dagtingade med sina ideal. En hedersman har lämnat jordelivet. Vi minns honom med glädje och delar sorgen med hans familj.