Förre kyrkoherden Bengt Samuelsson, 67 år, Linköping, har avlidit. Närmast sörjande är hans hustru komminister Anna Samuelsson och sönerna från tidigare äktenskap Jonas, Tobias och Jakob med familjer. Bengt Samuelsson har varit kyrkoherde i Övergran, S Åsum, svenska församlingen i Zürich samt i Helga Trefaldighet i Uppsala. Han har därtill tjänstgjort som lärare vid pastoralinstituten i Lund och Uppsala samt varit konsulent vid Svenska kyrkans centralråd.
*
Några undrade över uppbrotten. Han var ständigt på väg. Från tjänst till tjänst, från stift till stift, från Sverige till utlandet. De flesta är rädda för ändring. Bengt Samuelsson bar en inre förtröstan som gjorde honom beredd till ovanligt många förändringar för en präst i Svenska kyrkan.
Med förankring i kristen tro från kyrkoherdehemmet i Kusmark var han rustad för utmaningar. På pastoralinstitutet i Lund mötte jag honom. Där tjänstgjorde han några år på 1980-talet. Snabbt vann han förtroenden hos kollegor och studenter. Den galopperande humorn gjorde sitt. I snabba, någon gång vassa, uttryck förmådde han skapa glädje, smittande, sprudlande och samtidigt distans även till förödande företeelser i kyrkan. Humorn var dock endast ett av hans genuina sätt att visa på centrum, det innersta, det som bär genom allt.
"Sprängar-Bengt" blev hans tillnamn några år på 1970-talet efter publice- ringen av "Fyll dem, stäng dem eller spräng dem" (1973). En otålighet inför försiktighet och inför det kyrkligt pompösa kunde spåras. Bengt ville återerövra hjärtpunkten, det innersta i kristen tro, och den vägen öppna för en berörande, närgående förkunnelse.
Frimodighet var ett av hans kännetecken, kanske det främsta jämte glädjen. Men det var en frimodighet som lätt kunde förenas med omsorg och empati. Lågmält lyssnande fanns sida vid sida med frimodigheten.
Några minns fortfarande Bengts sätt att leda begravningsgudstjänsten vid Berndt Gustafssons bortgång, den kände religionssociologen. Det skedde under pågående kyrkomöte och kyrkan var bräddfylld av ledamöter men också företrädare för snart sagt alla kristna samfund i landet. Under några år hade de vunnit vänskap. Berndt brukade dagligen skriva i sin dagbok. Men en gång kom dottern hem och fann inget att läsa. "Jag har fått en vän", sa Berndt.
Med all esprit och värme kom Bengt till Linköping för några år sedan, pensionerad och märkt av sjukdomen. Nu har han på nytt brutit upp. Beredd till ändring får han nu efter vår tro göra ny tjänst i den himmelska glädjen.