En vän har plötsligt gått ur tiden, saknaden är stor.
Bengt Wranne och jag träffades första gången i augusti 1946 och vi har genom alla dessa år följts åt i alla livets skiften. Bänkkamrater genom skolåren, gemensam studentexamen, studier i Uppsala om dock i skilda discipliner, vi bildade familj samtidigt och Bengt blev gudfar åt vår äldste son. Vi flyttade båda till Linköping nästan samtidigt samt fostrade vardera tre söner med ett rikt utbyte familjerna emellan. På tennisbanan hade vi många och roliga dueller och vårt samarbete i sällskapet SHT stärkte vänskapsbanden ytterligare.
Alla dessa stora och glada stunder vi haft tillsammans, gör att en nära sextioårig vänskap ändå känns för kort. Jag delar med Ia och pojkarna en stor saknad efter Bengt.