"Jag vill så gärna leva men jag känner att Gud vill att jag snart skall spela i himlen", se Berit lugnt och stilla en dag i början av april månad när vi möttes i Berits och Bertils vackra hem. Vi ville inte ta det till oss, men där-efter skedde en märkbar försämring och just när våren med sin värme började komma under maj månad fick Berit hembud, endast 67 år.
Så oerhört tomt och kallt det blev med ens, solen kändes inte längre så varm och bestyren i det dagliga inte så viktiga. Berit var väl förberedd inför sitt avsked såväl lekamligt som andligt. Hon älskade de sina men allt var i sin ordning och hon kunde flytta. För drygt 20 år sedan möttes våra familjers två flickor bland församlingens ungdomar. Det blev upprinnelsen till en innerlig vänskap mellan våra familjer. En vänskap som bestod även under våra elva Ekeröår. Minnena är många från våra barns ungdomstid, från Berits och Bertils fina sommarhus på Fyrudden med exempelvis läcker nyrökt fisk eller i husvagnen på Torp, alla familjehögtiderna och så förstås de enskilda mötena i deras hem eller tillsammans med deras vänner. Alltid så väl förberett, välordnat, gott och festligt och trevligt.
Vi kan inte förstå varför Berits tid bland oss blev så kort. Hon som var så öppen, positiv och generös och omtyckt av många. Berit älskade verkligen sin Bertil, barnen Håkan och Camilla med familj och önskade att få vara kvar hos dem och även få se småflickorna växa upp, men hennes sista år blev en speciell tid inför sin "hemgång" och jag tror hon kände sig omsluten av sin mästare som sa: Välkommen hem, Berit.
Saknaden och tomrummet efter Berit är stort och allt känns så ofattbart. Vi känner verkligen med Bertil, Håkan och Camilla med familj.