Jag minns lättviktaren, det gör jag verkligen. Mamma förstod inte hur jag fått råd att köpa den, men jag hade gömt undan pengar och sparat i flera år. Men sedan blev det inte mycket kört, eftersom det saknades bränsle under krigsåren. Varför jag sålde motorcykeln vet jag inte. Det var nog det dummaste jag gjort.
Jag föddes utanför Västervik, men vi flyttade in till staden när jag bara var några månader. Pappa jobbade på järnvägen, lade slipers och gjorde en del annat. I helgerna spelade han på logdanser, dragspel och munspel -- instrument som jag också föll för. Jag lärde mig spela munspel baklänges och har fått behålla den tekniken. Det gick inte att ändra på.
Jag har ofta valt egna vägar och prövat mig fram. Man behöver inte ha någon fin examen. Skolan klarade jag ganska bra, åtminstone i de ämnen som intresserade mig, men jag gick inte alltid dit utan jobbade hellre och tjänade en slant. Fortsättningsskolan blev det inte mycket med. Då hade jag skaffat allt mera att göra på Johanssons slakteri.
Jag var inte utlärd slaktare men fick syssla med lite av varje. Stoppa korv, göra syltor men också klyva djuren, stycka och följa med ut i bygderna som medhjälpare vid slakten. Jag minns en gång då slaktaren slarvat och glömt skjutmasken. Han fick klubba djuret, och det gick inte så bra. Det var en skräckupplevelse, en av de värsta jag varit med om i livet. Jag pratade inte med någon om vad som hände, men jag glömmer det aldrig.
Slakteriet och charkuteributiken sköttes annars på ett fint sätt av farbror Johansson och hans fyra söner, vilka blev kompisar till mig. Jag kommer inte ihåg riktigt vad jag tjänade, men ersättningen var kanske 15-20 kronor i veckan. Det kunde också bli någon femöring extra i dricks när jag sprang ärenden.
Men viktigast var maten från slakteriet som jag fick med mig hem till familjen på fredagskvällen. Det var både restkött och prima varor och verkligen ett välkommet tillskott.
Sedan hade jag en specialuppgift, att ta vara allt som kasserats, vilket gick till en rävfarm i närheten. De pengarna gömde jag och visade aldrig hemma. Det var därför jag senare kunde köpa den efterlängtade lättviktaren och även en tredjedels bil. Vi var tre grabbar som skrapade ihop till den, en billig DKW. Jag tog körkort tidigt och var ofta den som satt vid ratten när vi åkte ut och dansade på olika festplatser.
Arbetsdagarna blev långa, men man var ung och stark och behövde inte sova så mycket. I helgerna roade vi oss och idrottade. Jag spelade fotboll i IFK Västervik, mest som högerytter, och gjorde många mål. Det berodde nog på att jag hade min egen stil där också. Jag har alltid varit envis och kanske lite tjurskallig. På något sätt har jag nått mina mål.
Jakterna blev också minnesvärda. Jag fick följa med och skjuta änder, vilket var tillåtet på den tiden. Och från tidig skolålder skötte jag Johanssons jakthundar, ett förtroendeuppdrag som visade att de litade på mig.
Det var meningen att jag skulle börja på järnvägen. Pappa hade ordnat en plats i Västervik, men det spåret kändes inte så lockande. Jag ville bli flygare och fick göra militärtjänsten på F 3 i Malmslätt. Där blev jag kvar flera månader extra för att om möjligt förverkliga min dröm. Men egentligen var jag chanslös på grund av den korta tid jag gått i skolan.
22 år gammal började jag på Saab, fick anställning och en månads utbildning. Sedan lärde man sig yrket av äldre kamrater. 1950 sökte jag mig till CVM, så flyget kom ändå att bli mitt liv. Men det är en annan historia.
"
"