Bertil Torekull fyller 90 år på lördagen. Här från ett möte med Corren december 2015.
Minst fem kilometer, häromdagen var det sju.
Det går inte fort, säger han. Men beskriver att kroppen är fylld av en sällsam glädje när han är hemma igen.
I dag fyller han 90 år, journalisten, redaktören, publicisten och författaren Bertil Torekull. Under åtta år, från 1981 till 1989 var han Correns chefredaktör och den som på många sätt tog tidningen in i framtiden. Den fick ett folkligare tilltal och Torekull satte en ära i att resa runt i bygden och träffa vanligt folk.
Hans kärlek till journalistiken är orubbligt fast.
Varje dag börjar han med att läsa Ystad Allehanda, Dagens Nyheter och Dagens Industri. Efter det åker han in till Simrishamn och köper Expressen och Aftonbladet.
Och det är papperstidningen som gäller.
– Jag vill ha något i handen att prassla med. Att bläddra i en tidning är en storartad upplevelse.
Med en så lång yrkeserfarenhet är det framför allt en sak han stör sig på i dagens mediebrus.
Han kallar det jagiskhet.
– Det är så självupptaget det som skrivs. Ibland i DN kan jag inte bläddra två uppslag utan att hitta en kolumnist.
Här jämför han med den enda tidning han med regelbundenhet läser på nätet – New York Times. Där finner han i sitt tycke en rad lysande kolumnister som anlägger ett bredare kunskapsperspektiv i sina texter och det är detta saknar han i dagens svenska motsvarigheter.
När han ser tillbaka på sitt liv så pekar han på två saker som utgjort milstolpar i hans yrkesliv.
Bertil Torekulls skrivarrum i sitt hus i Brantevik där han har bott i många år.
– Åren på Corren. Ja. Jag vet att det låter inställsamt. Men det var en härlig tid. En sådan gemenskap med en häftigt arbetande redaktion.
Det andra han är tacksam över är – kanske något förvånande – att han efter två år som chefredaktör på Svenska Dagbladet, fick sparken.
– Inte på grund av något journalistiskt, utan för att jag inte var högerman, säger han och låter nöjd.
Avskedet gjorde att han fick mera tid att skriva. Bland annat boken om Ingvar Kamprad, som getts ut i flera länder och nu översätts i tusentals på flera kinesiska dialekter.
Pennan har alltid varit hans vapen och under åren har skrivit krönikor bland annat i Ystad Allehanda och fram till nästan dags dato har han regelbundet medverkat i Magasinet Skåne.
Men nu har han skrivit sin sista krönika. Det tyngst vägande skälet är att synen sviktar. Det går an att läsa, men att skriva går så långsamt, tycker han.
Betyder det att han tänker lägga pennan på hyllan för gott?
Han tvekar lite och säger sedan:
– Om jag kunde skulle jag vilja skriva om att uppleva döden på nära håll i en personlig relation. Jag skulle vilja tolka de känslor som många människor ställs inför när någon som har betytt mycket plötsligt bara försvinner. Jag skulle önska att jag kunde hitta ord för att berätta om detta för andra. Vi får se.
I somras dog hans livskamrat efter många år tillsammans. Att sätta ord på den erfarenheten skulle kunna bli ett sätt för honom att bearbeta den egna upplevelsen och erfarenheten av att vårda en älskad person.
Livet med henne beskriver han som livets höjdpunkt.
– Hon var en ensamstående tvåbarnsmamma och jag en ensamstående trebarnsfar. Vi fann varandra. Så mycket kärlek, varje dag. Storartat att ha fått uppleva det.
På 1980-talet var Bertil Torekull chefredaktör för Corren. Här intervjuar han dåvarande statsministern Olof Palme i Stockholm.
Tillsammans ska de vila på en liten skånsk kyrkogård och det var under en promenad där som han, bland alla fina titlar på gravstenarna, hittade ett stolt "Arbetaren".
– Nu vet jag att det ska stå Tidningsarbetare på min gravsten, säger han.
Om att fylla 90 år säger han att det är fantastiskt.
– Tänk att ha fått leva så länge.
Födelsedagen ska firas. Rejält. Själv har han inte bidragit på något sätt, påstår han. I stället är det traktens företagare som vill fira honom genom att bjuda på rejält skånskt kaffekalas på ett litet ställe alldeles i närheten av hans hus.
Det han vet är att det ska komma minst 85 personer, men är inte säker på att han känner alla. Vem som helst får dyka upp.
Men två saker har han i alla fall gjort. Han har förberett ett tal och han har bokat in Barberare Perssons oktett, en blåsorkester, som ska underhålla gästerna.
Tanken är att de ska spela sittande på den ljugarbänk han har utanför sitt hus. Utnämnd – av honom själv – till Sveriges längsta ljugarbänk.
– Men det är nog också ljug, säger han och låter road.
Hans födelsedag går inte obemärkt förbi i trakten. Ystad Allehanda tillägnar jubilaren tre hela sidor.
Det kommer att gå åt mycket kaffe under den morgonläsningen.