Och det gäller kultur – i bred mening. Helenas jobb handlar om det, och särskilt litteratur och information, som främjande av det demokratiska samhället.
Inget mindre än så.
Hon bor på en gård vid Tåkern, men reser mellan biblioteken i hela Östergötland samt till det i Tranås. Alltså till alla Götabiblioteken. Hemmakontoret finns i det stora, ljusa och stiliga biblioteket i Linköping och där står det utvecklingsledare på Helenas dörr.
I grunden handlar hennes jobb om att utveckla bibliotekens demokratiuppdrag, preciserat i bibliotekslagen: ”Biblioteken ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning.” (paragraf 2 i bibliotekslagen).
– Dessutom ansvarar jag för litteraturen som konstform, säger Helena när jag försöker ringa in vad hennes arbete konkret består av.
– Jag övervakar inte vilka böcker som köps in och sådant, men jag ska se till att det finns en kunskap om kvalitet ur bland annat litteraturvetenskaplig aspekt, hur vi ska förvalta kulturarvet och ta till oss det nya. Till exempel ska vi nu utbilda personalen i att hålla i författarsamtal på ett mera kvalificerat sätt. Litteraturscen Östergötland är ett projekt som vi ska försöka etablera.
Helena föddes i Skänninge. Pappa var präst, mamma sjuksköterska. Det var ett hem där kulturen hade en självklar plats.
– Det fanns böcker och musik hemma och jag och syrran var jämt på bibblan i Skänninge. Jag spelade lite piano och blockflöjt också.
Från sin mamma fick Helena intresset för att jobba med tyger och handarbete, och det ledde till textillinjen på Vadstena Folkhögskola.
– Jag tänkte mig att bli hemslöjdskonsulent eller något i den vägen. Jag gillade att väva och sy. Men den där riktiga glöden hade jag nog inte. Jag var mera inriktad mot kultur i stort.
Det blev kulturvetarlinjen på Linköpings högskola och i slutet av 1980-talet fanns det jobb att få efter den utbildningen. För Helena blev det jobb på Vadstena-Akademien, där hon kom att arbeta i kortare och längre perioder under åtta år, på slutet parallellt med arbete på Kulturcentrum i Vadstena, en kommunal enhet som utförde och administrerade kulturuppdrag av alla slag.
År 2001 blev Helena Agnemar chef för Kulturcentrum.
– Jag kom i ett tidigt skede in i sommarteatern Shakespeare på Gräsgården, en idé som kom från Pontus Plaenge. I elva år var jag sedan producent för Shakespeareföreställningarna, fram till och med 2007.
Projektledare på Östsam och scenkonstsamordnare inom Östsam är två andra steg i Helena Agnemars yrkeskarriär.
– När jag satt i en buss i England för åtta år sedan fick jag ett sms från en bibliotekarie i Motala. ’Jag tycker att du ska söka jobbet som bibliotekschef’ stod det.
Helena sökte och fick jobbet.
– Det har jag inte ångrat.
När tjänsten som utvecklingsledare för Götabiblioteken blev ledig för drygt tre år sedan bytte Helena jobb, och fick längre att resa från bostaden i Tåkernbygden.
– Men jag är van vid resor, jag åker mycket i arbetet som utvecklingsledare också.
Oundvikligen kommer vi att tala om bibliotekens framtid, och om pappersböckernas.
– De flesta tänker att bibliotek, det är där man lånar böcker. Punkt. Men biblioteken kan inte vara det de alltid har varit. I dag är biblioteket allt mer en plats dit alla är välkomna för att träffas, prata med varandra, se på film, tänka, vara i fred, lyssna. En mötesplats.
Men också där man ska kunna få tag i litteratur, även riktigt smal och exklusiv sådan; det ingår också i Helena Agnemars jobb.
Man hör ju ibland att biblioteken är hotade?– Alla kommuner ska enligt lag ha ett bibliotek, men det är ett bekymmer att filialer försvinner och därmed den där nästan ryggmärgsreflexen att man alltid kan gå in på bibblan. Men det finns ju bokbussar, som tur är. Jag tror på biblioteken som fysiska rum där man kan mötas, och det kommer att leva kvar i någon form.
Biblioteket ska vara en plats där man kan befria sin fantasi, släppa kontrollen. Det är bland annat det som är konstens roll. Biblioteken har en stark samhällsfunktion, menar Helena Agnemar.
Och pappersböckerna?– Både de och de digitala texterna behövs. En oerhört viktig uppgift för biblioteken är att utbilda i källkritik och hur man värderar dessa enorma mängder information i den digitala världen. Jag tycker också att jag ser att de unga är på väg att gå tillbaka till vanliga pappersböcker vid sidan av det digitala läsandet.