Birgit Andersson, Moaskolans "mamma", har avlidit efter en kort tids sjukdom.
Strax före skolavslutningen den 28 maj på Moaskolan fick jag det sorgesamma beskedet att Biggan, som arbetade på expeditionen, var mycket svårt sjuk. Det hade jag ingen aning om.
Biggan var alltid den första jag såg på morgonen och hon var den sista som gick när dagen var slut. Biggan var alltid så glad, och hon hade alltid en positiv inställning till livet. Hon gav mig så otroligt mycket. Hon lyste upp tillvaron för många elever.
I januari i år började jag på Moaskolan för att påbörja utbildningen till behandlingsassistent. Jag ville lära mig att se helheten, få en ödmjukhet inför livet för att kunna få förutsättningar att kunna växa och nå vidare perspektiv och djupare kunskap om mig själv och andra. Allt detta hade Biggan redan. Så när jag kom till Moa så var det som om jag hade hittat rätt.
Vad är det för mening med att en så underbar människa som Biggan dör i förtid? Det kan vara svårt att inse meningen med det som sker.
Biggan älskade livet och hon levde ända till slutet. Jag önskar att jag kan ta vara på min tid, såsom Biggan gjorde. Leva i nuet!
Jag känner för hennes nära och kära i deras stora sorg.
Tankar från en ledsen elev