När budet kom att min äldsta och bästa vän Birgit Bryntse var död, kände jag en stor och sorgsen tomhet. I snart ett halvt sekel, ända sen vår familj kom till Östergötland, har hon varit min vän. I ordets bästa och djupaste mening.
Familjen Ivar, Birgit och Anders Bryntse, med sommarstuga nära vårt hem, blev för vår familj nära vänner. Sonen Anders var en lekkamrat under alla barndomssomrar. Birgit växte upp i Norrköping och var under sina yrkesverksamma år telefonist. Hon tyckte om att resa. Hennes sista långa resa i denna världen gick till Kina. Där fick hon sin dröm, om att vandra på kinesiska muren, uppfylld.
Som människa var hon vänfast, rättänkande, rak och ärlig. Birgit hade god människokännedom och hjärtat lite åt vänsterhållet. Hon hade sinne för humor och såg det komiska i våra tillkortakommanden. Birgit var vaken för vad som tilldrog sig i tiden och insåg hoten och orättvisorna i världen. Birgit tyckte om människor. Hennes intuitiva människokännedom gjorde att hon fick många vänner, även på äldre dar, vilket är ovanligt.
Trots den stora saknaden kan jag inte låta bli att inom mig le lite grann för att Birgit under årets första höststorm fick lämna sin med åren allt bräckligare kropp. Hon får, på vindens vingar, ge sig iväg på en lång resa långt bortom tid och rum. Jag vet att hon längtade.
Hon, denna stronga, osentimentala och självständiga människa, slapp bli ett vårdfall, utan möjlighet att själv bestämma över sitt liv. Det är jag tacksam för. Och för alla ljusa och roliga minnen under snart ett halvt sekel.