Under en livstid möter vi många människor. En del försvinner lika snabbt ur våra liv som de kom in, andra finns med oss under en period. Men ett fåtal människor skapar en plats någonstans inom oss. Där finns de sedan, alltid lika nära, alltid lika levande oavsett tidens gång, avstånd och andra möten.
För mig är Birgit Bryntse en sådan person.
Jag växte upp i Somvik, några kilometer längre bort låg Byggeviken. Den platsen och minnena därifrån tillhör mina allra första. Min äldre bror och jag kallade Birgit för "Andersmamman" och deras sommarstuga för "Andersstugan". Anledningen till dessa namn var Birgits och Ivars son Anders, som var vår lekkamrat under sommarloven.
Jag minns fikastunder när vi nedkylda efter flera timmars bad bjöds på saft, Mariekex eller små mandelbiskvier. Jag minns dukade långbord med kräftor, sparrisomelett och humledricka. Kräftmånen hängde stor och lysande gul i en tall. Sommens vatten låg mörkt och lommen ropade lite kusligt någonstans därute. Augustimörkret skrämde, men runt bordet fanns värme, ljus, gemenskap och många muntra skratt.
Som vuxen blev mina möten med Birgit mer sporadiska. Men mina föräldrar och den umgängeskrets som fanns runt bordet fortsatte de intressanta diskussionerna, både till vardags och fest.
Birgit visade ett genuint intresse för sina medmänniskor. När hon pratade med någon var uppmärksamheten odelad. Det var den personen och det samtalet som för stunden var det viktigaste. Hon tillhörde inte dem som lät sig påverkas av andras omdömen, utan nyfiken på det nya sökte hon fakta för att kunna bilda sig en egen uppfattning.
Vid ett kort möte för några månader sedan träffade Birgit min yngsta dotter, som är influerad av punk och svartrock. Birgit fick på några minuter min dotter att känna sig både intressant och betydelsefull. Min dotter tyckte att Birgit var en häftig tant och undrade om hon vid något tillfälle kunde ta med sig en kompis för att hälsa på. Birgit log lite när hon i tanken såg den uppmärksamhet som min dotter skulle skapa, inglidandes på äldreboendet med sitt långa kolsvarta hår i tuppkamsfrisyr, svartmålad runt ögon och på läppar, iklädd ett par trasiga jeans prydda med säkerhetsnålar och kedjor. Naturligtvis var hon välkommen.
Birgit finns inte längre bland oss, men jag är övertygad om att hon skapat sin egen plats inom många människor som hon mött. Att Birgit de sista månaderna förmedlat en känsla av att vara nöjd med sin tid på jorden, gör inte saknaden mindre men sorgen något lättare att bära.
MINNESORD