Beskedet om vår arbetskamrat och vän Boje Anderssons bortgång kom inte oväntat men är ändå smärtsamt. Han fick besked om sin svåra sjukdom och dess oundvikliga utgång i höstas, ett för oss alla chockartat besked. Ett sjukbesök var inte något svårt måste utan vi skrattade och skojade som vanligt.
Boje Andersson föddes i Linköping för snart 61 år sedan. Efter avslutad skolgång arbetade han en tid på Saab och kom till Norrköping i början på 60-talet, där han fick anställning vid SJ:s, sedermera Banverkets, elavdelning som reparatör och eldriftledare. Han hade tänkt att gå i pension till sommaren, för att kunna njuta av naturen och sitt sommarställe, men ödet ville annorlunda.
Boje var en naturälskare av stora mått. Hans omsorg om djuren var ibland rörande, som den gången han barfota på köksgolvet råkade trampa på en geting som stack honom, varvid han inte som vi andra nog skulle ha gjort, dödade getingen, utan hjälpte den att komma ut i det fria, för "stackarn kunde ju inte rå för att jag trampade på den". Det var Boje i ett nötskal.
Vi, arbetskamrater vid Banverkets bandriftledning i Norrköping, sörjer en god vän och en fin arbetskamrat. De flesta av oss hade förmånen att vara arbetskamrater till Boje mellan 35 och 40 år.
Våra tankar går i dag till Bojes syster Harriet, som var vid hans sida under hela den svåra sjukdomstiden.
Hedersmannen och lantbrukaren från Normlösa lämnade oss hastigt den 16 december. Sorgen och saknaden är stor.
Gösta Eriksson föddes den 15 oktober 1917 i Harplinge och fick ett fint, rikt och omväxlande liv. Efter lantbruksutbildning drev han tillsammans med en äldre bror Tore Bryggums säteri. Därefter verkade han som kontrollassistent i Östergötland och Västergötland. Han genomgick en bokföringskurs och tog plats som bokhållare i Sörmland. Där träffade han Elsa som blev kvinnan i hans liv.
Paret flyttade till Östergötland, gifte sig och arrenderade Valltorp i Appuna socken 1949. År 1961 förvärvade makarna Skoberga östergård. Paret fick fyra barn.
Efter inköp av granngården Stora Kullen drev Gösta lantbruket till sin pensionering. Sedan överlät han gården till sonen Anders.
Mitt första minne av Gösta var hisnande. Jag lyftes upp till kökstaket av en stark och vänlig man som inte talade som vi. Det var nog 1944 eller 1945 och jag var sju eller åtta år. Min fars andra hustru var Göstas syster, men inte min mor. Gösta blev som en far för mig.
Jag och mina syskon har många varma minnen från våra besök på Valltorp hos Elsa och Gösta. Otaliga är de telefonsamtal jag haft med Gösta från tiden i Normlösa. Då dryftades både väder och vind, sådd och skörd, krig och politik med mera. Allt var han mycket väl insatt i och han hade bestämda synpunkter. Jag har känt mig som en medlem i familjen Eriksson på Östergården och Kullen.
Ett utmärkande drag hos Gösta var att han tog sig tid. Trots brådska i sådd eller skörd. Jag och många andra kommer att minnas honom för hans vänlighet, godmodighet, ärlighet och den lite sävliga halländska dialekten. Detta och mycket mer kommer vi att sakna mycket.
För Elsa som i mer än femtiofem år fick del av detta är saknaden självfallet oändligt mycket större. Vi måste stödja och hjälpa henne efter bästa förmåga i hennes svåra tid.