q Den tomhet jag kände den dagen jag fick veta att Britt-Marie (Bitte) hade gått bort är svår att beskriva. Vi växte upp tillsammans som enda barnet i var sin familj. Eftersom vi var de enda flickorna bland våra lekkamrater som bestod av ganska många pojkar så blev vi nästan som systrar, vi var ju tillsammans jämt.
Jag glömmer aldrig den dagen då Bitte med sina föräldrar flyttade till Malexander, så ensam jag kände mig då. Men tänk att efter några år flyttade de tillbaka igen och hade turen att få köpa tillbaka sitt hus, då stod glädjen högt i tak.
Sedan dess har vi umgåtts, och även om vi inte har träffats lika mycket som vuxna, några gånger om året har det blivit, så har vi ringt till varandra ganska ofta och hållit kontakten hela tiden.
Vi hade alltid mycket att prata om, Bitte var rolig, glad och snäll, vi kunde anförtro varandra allt, hon var en verklig vän.
Det var svårt när Bitte berättade om sin sjukdom och att det inte fanns mera läkarna kunde göra, men hon höll humöret uppe på ett fantastiskt sätt.
Jag saknar henne så mycket och jag känner med Michael, Mia och Anna och förstår hur svårt de har det i sin stora sorg.