Rabija 68, och Sefic Dzafic 72, sitter bredvid varandra i den lilla trevliga marklägenheten på Hunnebergsgatan i Linköping.
-- Vi är hemma, för hemma är där våra barn och barnbarn finns, säger Rabija och Sefic Dzafic.
Det var en kall februaridag som Sefic Dzafic fick se Rabija för första gången vid ett besök hos sin syster.
Det blev kärlek vid första ögonkastet.
-- Vi gifte oss efter en vecka, säger han.
-- Jag föll direkt för henne, hon var så söt.
-- Ja, han var snygg, säger Rabija blygt.
Ett "enkelt" vinterbröllop utan brudklänning, utan fotograf .
I Bosnien på den tiden var ett "enkelt bröllop" fest i en vecka med dragspelsmusik mat, dans och slivovitz, det tuffa fruktbrännvinet som kan få tungan på en nordeuropé att krulla sig.
Tre barn, två söner och en dotter, har man fostrat under de 50 åren.
Det är dottern Mirsada Poljak-Huskic som ringt och sagt att "Ni måste skriva om min mamma och pappa."
I lägenheten finns också den tredje generationen, 11-åriga Melisa Dzafic.
-- Min morfar och mormor är jättesnälla, säger hon.
Och nog är de ett rart gammalt par där de sitter i soffan med en tårta med marsipanhjärta framför sig.
På bordet finns gott mustigt hårdrostat bosniskt kaffe och Rabija trugar, precis som man gjorde i Östergötland förr.
-- Ta en tårtbit till eller ta gärna lite mer saft. Sefic Dzafic levde ett hårt och slitsamt liv som gruvarbetare och ett par olyckor har satt sina spår i rörligheten.
Paret har fostrat tre barn var-av två bor i Sverige och ett i Tyskland. Kriget har spritt ut resten av familjen över värden.
-- Vi har släkt i hela Europa , ja hela världen, säger Sefic.
1953 kunde man flytta ett eget hus. Efter 40 år tvangs man som bosniska muslimer att fly undan serberna.
I dag vet man att huset har övertagets av serbiska familjer.
-- Pappa försökte stanna kvar ett par år men kvar men det gick inte säger, Mirsada.
1992 flyttade familjen och 1995 kom pappa efter.
Familjen trivs med att bo i Sverige.
-- Prima, säger Sefic och ler gott. Hur har man klarat att hålla kärleken vid liv i 50 år?
Både är lite blyga och försiktiga men svarar så småningom.
-- Det har varit upp och ned, men vi har respekterat varandra, det är det viktigaste, säger Rabija.
-- Jag har alltid haft en trygghet i hemmet och att fostra våra barn. Han har jobbat duktigt och slitit hårt för oss i gruvan.
-- Jo man måste komma överens med varandra hur slitsamt det än är, menar Sefic.
-- Och omsorgen om barnen är ju något som hållit oss samman i alla år.
När de skall posera för fotografen är de lite blyga men de är glada.
Och på söndagen då dukade man upp med kåldomar, bosniska, pajer, slivovitz. Och champagne förstås. Och med många vänner.
Fast riktigt som hemma blev det dock inte.
Dragspel fiol och dans, det är något som inte ryms i mindre svensk lägenhet.