Med bestörtning tar vi emot budskapet om att byggmästaren Bror Davidsson för alltid nedlagt sin vandringsstav. Han var Mästaren inom sitt hantverk. Med samma djupa känsla och allvar tog han sig an uppgiften vare sig det gällde nybyggnation, restaurering av kulturellt värdefull byggnad, byggande av bastulavar eller rekonstruktion av dörrar till ekonomibyggnader. Alla projekt var lika viktiga. Men kanske han trivdes allra bäst, när han fick fria händer att "rädda" ett gammalt hus, och använda ny teknik för att återskapa det fäderna för länge sedan byggt. Det krävdes många timmars tankeverksamhet för att lösa byggtekniska problem. Då sökte han sig till lusthuset i trädgården med utsikt över Boren eller till Björnliden i Grövelsjöfjällen. Där, i fjällvärlden, var platsen också för både fysisk och psykisk rekreation. Sommartid med långa vandringar tillsammans med familjen, men ofta helt ensam. Han kände sina fjäll och han kunde läsa väderväxlingarna som kommer snabbt. Ibland tänjde han på gränserna för sin förmåga, men aldrig för långt. Alltid fanns respekten för naturens majestät. Han älskade jakt och fiske och det allra bästa var nog att en solig vårvinterdag fara till en frusen fjällsjö för att pimpla. Han visste var de bästa hjortronmyrarna fanns. Han såg en krokig trädgren, som kunde bli ett vackert dörrhandtag eller ett underligt vuxet träd, som kunde bli en stödpelare eller lyktstolpe.
Brors generositet gav oss, några skidentusiaster, möjlighet att tillsammans med honom under många år fara till Björnliden för träning inför Vasaloppet. Planering och genomförande följde ett givet mönster där skidgängets medlemmar hade sina specifika uppgifter. De dagarna har alltid varit rekreation för både kroppen och själen.
Nu är Brors sommarvandringar avslutade, vinterns gemenskap i och utanför skidspåren blir aldrig desamma. Saknaden är obeskrivbar. Vi alla deltar med familjen i den djupa sorgen.