Ja, på torsdag fyller Svea Andersson på Skräddaregården i Linköping 99 år.
Hon föddes i Kaga utanför Linköping år 1905, samma år som Norge bröt sig ur unionen med Sverige och Oscar II satt på den svenska tronen.
Efter folkskolan började Svea Andersson jobba som hembiträde hos en Linköpingsfamilj. Det förde henne till den kungliga huvudstaden.
-- När familjen flyttade till Stockholm följde jag med, berättar Svea, som har lite problem med hörseln och ser lite för dåligt för att kunna läsa den Hemmets Journal som ligger uppslagen framför henne på bordet. Men i övrigt är hon glad, pigg och förskonad från de flesta ålderskrämpor.
-- Och jag brukar titta på bilderna i tidningen. Det går fortfarande bra.
Väl i Stockholm sadlade Svea Andersson om, gick i sin mammas fotspår och arbetade i 20 år som sömmerska på Arméns centrala beklädnadsverkstad.
-- Det här var under kriget och jag kommer ihåg hur dåligt med mat det var. Allt var ransonerat. Men på min arbetsplats hade vi en restaurang där vi fick köpa oss ett mål mat om dagen. Kötträtter var det nästan aldrig, men vi fick färsk sill nästan varje dag. Det var säkert hälsosamt.
Tempot var högt i arbetslivet på den tiden.
-- Jag jobbade hela dagarna och när jag kom hem på kvällarna var jag dödstrött.
När föräldrarna började bli skröpliga flyttade Svea tillbaka till Linköping för att ta hand om dem.
Men hon fortsatte samtidigt jobba som sömmerska.
-- Några år var jag i en fabrik på Storgatan och ett tag gick jag hem och sydde hos familjer, berättar hon.
Och hon ångrar inte att hon lämnade Stockholm för Östergötland.
-- Linköping är nog bättre i alla fall, lite lugnare och inte så mycket bråk.
Någon egen familj bildade aldrig Svea Andersson.
-- Nej, jag har varit singel hela livet. Då får man bestämma själv.
Det betyder dock inte att hon behöver känna sig ensam.
-- Syskonbarnen kommer hit och hälsar på mig, ger mig presenter och hjälper mig med ekonomin, konstaterar Svea Andersson nöjt.
Sedan ett knappt år tillbaka bor hon på Skräddaregårdens äldreboende. Och där trivs hon.
-- Bra mat får vi och de sköter om mig som om jag vore ett litet barn. Jag bara trycker på knappen så kommer de, skrockar Svea och visar den behändiga lilla larmknappen som utformats som ett halsband.
Det verkar inte vara mycket som grämer henne. Men en sak sörjer hon.
-- Jag kan inte gå längre. Benen är för svaga. Det var där- för jag fick flytta ifrån min fina lägenhet på Danmarksgatan i januari. Då gick det inte längre. Jag har ju ingen värk men det där med benen grämer mig. Har jag ben ska jag väl kunna gå på dem.