Jag minns att jag stod bakom staketet och kikade genom spjälorna när Folke Filbyter sattes upp på torget i Linköping 1927. Brunnen sprack, och man fick göra om en del arbete. Då var jag åtta år och hade kortbyxor, snörliv och strumpeband. Så var det på den tiden.
Just då bodde vi på Föreningsgatan och jag gick i Folkungaskolan. Det var så lugnt på lektionerna att läraren kunde lämna klassrummet och vanka fram och tillbaka på skolgården. Men visst gjorde vi hyss också. Jag kommer ihåg att ett av fröna i klassen spelade skadad och smetade in benen med lingon. Han fick gå hem.
Jag föddes på en gård, alldeles intill Huitfeltska huset, vid Ågatan mitt i centrum. Kåken kallades Grålus på grund av all ohyra, som löss och kackerlackor. Min mamma Hilma hjälpte till som springflicka i hushållet hos doktor Huitfelt och min pappa Oskar körde pressen på Östgöten. Det gjorde han ständigt. Han jobbade där i över 50 år.
Under skoltiden var jag ute och sålde tidningen på eftermiddagen. Den kostade tio öre. Ibland fick vi också hjälpa till med att lägga in extrablad, och då blev det några ören till. Jag har aldrig varit rädd för arbete och har alltid kunnat försörja mig.
Vi bodde på flera ställen i staden, och jag blev både gottfridsbergare och karlbergare. Vi var bara två barn i vår familj, min syster Maj-Britt och jag. Annars kryllade det av barn överallt. Hos min morfar Melker, som växte upp i Hällestad och blev målare på gårdarna i Ljungsbro, var de 14 syskon. Inget ovanligt alls.
Farfar Teodor var skomakare på "tredje vind" i ett dragigt hus på Borgmästaregatan 6. Han hade verkstaden i köket och läd-ret i baljor på golvet. Teodor var en liten man med "klumpskankar" och fick klara sig bäst han kunde. Och skor som passade till de vanställda fötterna gjorde han ju själv.
Farmor rökte cigarr, det kommer jag ihåg, och morfar blev ordinerad av en doktor att snusa. Sådana minnesbilder har fastnat hos mig. Själv fick jag överta pappas pipa när jag var 16-17 år, då han måste sluta på grund av problem med luftrören. Jag rökte i många år men fick ungefär samma besvär och fimpade för gott.
Under uppväxten tillbringade jag mycket av somrarna i Ljungsbro, där morfar försörjde sig som målare. Man gav mig smeknamnet "Målarn", trots att jag aldrig höll i en pensel. Efter skoltiden fick jag arbete som dräng på en bondgård och bodde i en liten stuga. Det var rätt slitsamt, men jag var stark och seg och trivdes rätt bra. Förutom med lönen. Det blev mest fickpengar, som räckte till nöjen på lördagarna. Jag tror det kostade 25 öre att gå på dans.
I mitten på 30-talet fanns det minst 30 konditorier i stan. Vi fick kaffe, en holländare och en cigarett för 15 öre. Och den som helt saknade pengar kunde tigga kaksmulor.
Morfar hade fullt upp med måleriet på gårdarna. Jag vet att han fick en krona och 25 öre i timman, eller 75 öre när också maten ingick i avtalet. Han visade också prov på konstnärliga talanger, målade tavlor och musicerade. Morfar hade ett litet dragspel och behärskade även munspelet, när han inte tryckt in för mycket snus under läppen.
Jag lärde mig köra häst i skogen och blev riktigt bra på det. Bland annat åkte vi runt och sålde ved. Det var fullt upp med jobb på gården, och när det blev tid för grisslakt före jul kallade gubbarna på mig. "Tore ska slå", sa dom. Och då gjorde jag det. Jag har nog alltid haft lätt för att pricka rätt.
Så var det på fotbollsplanen också. Jag var både back och forward, spelade två år i Stjärnorp och fick gå dit från Ljungsbro när vi hade match. Ett och annat mål gjorde jag, och det var ett skönt ljud när bollen träffade hönsnätet som fanns i burarna. Sedan kom jag till Ljungsbro IF, som låg i division III och jag glömmer aldrig när vi slog Kenty med 1-0. Det var höjden på min fotbollskarriär.
Efter lumpen låg jag inkallad under krigsåren 1941--1943 och bevakade gränsen mot Norge. Av obegriplig anledning kallades vi dödspatrullen. En dag kom ett befäl och frågade om någon kunde köra häst. Javisst, sa jag, och blev rapportryttare. Det var också ett sätt att stiga i graderna.
Sedan kom jag hem, jobbade på bland annat tegelbruk och på Saab, gifte mig två gånger och fick tre söner och två fosterbarn. Men det är en annan historia . . .
Tore Nilsson fyllde 85 år den 18 oktober 2004. Han är ensamstående efter sin andra skilsmässa 1974, har tre söner, två fosterpojkar och fem barnbarn. Tore bor i en tvåa på Nya Tanneforsvägen i Linköping och är som vanligt fullt sysselsatt med olika göromål. Framför allt tvättning. Den flitige 85-åringen sköter kläderna åt Linköpings FF:s A-lag i fotboll. "Skjortor och byxor körs i 40 grader, strumporna i 60. Jag tvättar minst fem dagar i veckan, ibland i helgerna också. Dräkterna ska tas om hand efter varje träning och alla matcher. De får inte se skrynkliga ut, för då är det mitt fel."