Dalmasen Dag Domeij gjorde sin värnplikt som militärsjukvårdare. Han trivdes i sjukhusmiljön och beslöt att bli läkare.
-- Jag hade tagit studenten på latinlinjen och behövde komplettera en del, innan jag kunde börja mina läkarstudier, säger han i sitt gamla tjänsterum på vårdcentralen på Torkelbergsgatan. Men så småningom, det vill säga 1969, tog jag läkarexamen. Jag hade då studerat i Uppsala, Göteborg och Stockholm.
Tre år före läkarexamen inledde Dag Domeij en annan viktig fas i sitt snart 65-åriga liv. Han gifte sig och fick i rask takt tre barn.
Första läkarjobbet blev i Lammhult i Småland. Där fick han den bästa allmänläkarskolning, som han kan tänka sig. Han var då ensam läkare i ett upptagningsområde, med cirka 4 000 invånare.
1974 kom han till Linköping, kompletterade sin läkarexamen och blev distrikts- läkare på Torkelbergsgatans vårdcentral, där han alltså stannade i 28 år.
Sista oktober var hans sista dag på jobbet. Corren träffar honom dock två veckor senare, och då är han fortfarande kvar i sitt arbetsrum på vårdcentralen.
-- Städningen efter så här många års arbete tar sin tid, säger han.
Under intervjun tittar en undersköterska in och erbjuder sin förre chef pärmar till alla papper, som inte ska ner i de sopsäckar, vilka redan placerats vid bokhyllan.
Dag Domeij summerar sina läkarår:
-- Förverkligandet av hus- läkarreformen och uppbyggnaden av vårdcentraler har gått mycket bra här i Östergötland, säger han. Faktum är att länet är ett föredöme för många and-ra regioner i landet.
Det visar sig efter en stund att doktor Domeij är en av de rätta personerna att tala väl om husläkarprincipen. När han kom till Linköping hade staden fyra distriktsläkare. Nu är det ett 50-tal.
Han har suttit med i arbetsgrupper, som planerat den ständiga uppbyggnaden av vårdcentraler i den snabbt växande kommunen. Han var åren 1985 till 1991 primärvårdsöverläkare. Han har i 10 år varit chef för jourcentralen i Linköping.
-- Patienterna måste få uppleva kontinuitet inom sjukvården, säger han, det vill säga att vid återkommande besök varje gång få tala med samma läkare. Först då blir vårdcentralerna starka enheter, som kan göra första gallringen och sedan låta universitetssjukhusen ta hand om den mest avancerade sjukvården.
På detta område är Dag Domeij mycket meddelsam. Han blir betydligt fåordigare, när vi talar om framtiden. Men barnbarnen, som enligt vad doktorn säger är fyra och ska bli fem, nämns och kommer att erbjudas många av hans tjäns-ter. Dock icke läkartjänster:
-- Man ska aldrig vara läkare åt en anhörig, säger han vänligt men bestämt.
Nu kan också han och hust-run, Margareta, mer än tidigare odla sitt musikintresse. Och här är det opera som gäller. Det betyder resor till Stockholm, Göteborg och Karlstad.
Göteborgsoperan kan komma att ligga extra bra till, eftersom paret har två hus på Västkusten, ett i Halland och ett i Bohuslän.
-- Jag vill inte påstå att jag är händig, men jag kan i alla fall skrapa, kitta och måla fönster, säger han. Någon sysslolöshet ska jag nog inte drabbas av.
Det råder ingen tvekan om att förre vårdcentralschefen på Torkelbergsgatan i Linköping är nöjd med sitt yrkesverk- samma liv. Fast övergången till pensioneringen kunde ha varit ännu bättre.
-- Tyvärr har ännu ingen sökt läkartjänsten efter mig här på vårdcentralen, säger han. Det blir väl först en lösning med vikarie, men ännu bättre för patienterna hade varit om tjänsten direkt fått en ordinarie efterträdare.
Undertecknad är dock övertygad om att Dag Domeij inte kommer att leva vidare helt utan användning för sina läkarkunskaper. Han har under intervjun berättat om kongresser i Australien och Tasmanien. Han har varit i Kenya. Han har haft kenyanska läkarstuderande hemma i villan i Ramshäll. Hälsouniversitetet i Linköping har ett pågående samarbete med Kenya som gäller läkarutbildning.
Så visst kommer Dag Domeij att ha nytta av sina läkar- kunskaper, även efter fyllda 65. Och den födelsedagen infaller inte förrän i april 2003. Men nu är det slut på jourtjänster och massor med obekväm arbetstid.