När våren så smått börjar bereda sig för sin ankomst så har blomstervännen Dagny lämnat oss. Ingenting blir sig riktigt likt. Jag kommer att sakna Dagny för den hon var, hon hade barnasinnet kvar och förmågan att se det vackra i små nära ting.
Hos sin livskamrat Axel kände sig Dagny trygg. Hon var alltid glad och positiv, även när den svåra sjukdomen gjorde sig påmind. Kanske hoppet om en ny vår fanns.
Så blev det inte. Den vackra sångrösten har tystnat, men minnet kommer att leva bland vännerna som fick förmånen att lära känna Dagny.