Först en gnällkvart vid behov, sedan mycket skratt och många tokerier.
Värken och smärtan är gemensam för Birgitta Isacsson och Inger Andersson i Mjölby. Men också trösten, tillförsikten, tårarna och -- tårtan.
-- Inger och jag är tvillingsjälar, säger Birgitta. Träffas vi inte varje dag, så ringer vi varandra. Och behöver jag hjälp med något, så ställer hon upp direkt, vad det än gäller.
Nu var det Birgitta som överraskade sin vän med Correntårta hemma i huset på Litorinavägen. Det rosa brevet till redaktionen, med utförlig motivering, var svårt att motstå.
"Hon liksom jag har ständig värk, men vi försöker ha roligt och skrattar mycket åt allt tokigt. Jag är otroligt tacksam att ha henne som vän." Gittan och Inger träffades i "fibrocirkeln", som de säger.
Det är en grupp på fem personer med muskelsjukdomen fibromyalgi. De vattengympar, åker på utflykter, handarbetar, snackar och håller varandra om ryggen. Om det inte ömmar för mycket.
-- Jag har inte fått diagnosen fibromyalgi men har liknande symptom, konstaterar Inger, som lett ABF-cirklar i 17 år.
Det var dock bara 10 år sedan som hon och Gittan hittade varandra. Sedan har de varit oskiljaktiga.
-- Hon stöttar mig i alla lägen, försäkrar Birgitta. Jag har blivit mycket starkare och mer självständig. I dag är det ingen som sätter sig på mig, de skulle bara våga!
Inger tycker sig också ha vuxit som människa sedan hon blev sjuk. Hon biter ifrån sig mer än tidigare.
-- Jag hälsade en oför-stående läkare att jag inte ville ha något mer med honom att göra. Det skulle jag inte ha vågat för ett antal år sedan.
Värken är kronisk och släpper aldrig taget. På grund av smärtan måste man ta täta pauser vid fysiskt arbete.
-- Det går upp och ner, och jag kan se på mina vänner hur de mår, framhåller Inger.
Oömma ställen på kroppen?
-- Ja, örsnibbarna. Och käften är det heller inget fel på!
Inger Andersson, uppvuxen i Linköping, har jobbat i sjukvården och trivdes med det. Särskilt tjänsten på natten.
-- Men nu är jag sjukpensionär (55 år) och får göra det bästa av situationen. Gittan hjälper till med det. Och så har jag alla barn (sex stycken) och barnbarn (elva) som muntrar upp mig.
Inger tycker mycket om att handarbeta, safta, sylta och laga mat. Men ibland säger kroppen nej. Det är bara att acceptera.
-- Vi har inga måsten kvar, påpekar Birgitta. Och jag saknar dem inte.
Hennes man Seved driver Konstgalleri Vättern i Motala. Birgitta finns också med på vernissager och sammankomster men orkar inte utföra så mycket arbete.
Däremot missar hon sällan någon träff i cirkeln eller något motionspass. Fysisk aktivitet är livsviktig för att hålla plågorna i schack.
Bella, en livlig cockerspaniel på tre och ett halvt år, uppmuntrar matte till dagliga promenader. Hunden är klart spralligast i familjen och möjligen tossigast och mest påhittig, även om konkurrensen är hård på den sidan.
När det ska tas bilder på vännerna Birgitta och Inger i köksregionen hörs misstänkta skrap- och slickljud från vardagsrummet. Det var den väntårtan!
Nåväl, vid närmare granskning visade det sig att Bella bara länsat det ena fatet. Den stora biten hade hon sparat till matte och hennes gäster, eller möjligen till eftermiddagsfikat.
Med Inger i huset hos Birgitta blir det både tår och påtår. De gråter och skrattar ohämmat, behöver aldrig förställa sig eller hålla tillbaka sina känslor.
-- Det är lätt att se hur den andra mår. Vi är ju tvillingsjälar!