Det var då de startade sina akademiska karriärer. De bodde i Oskarshamn men skrev in sig vid Linköpings universitet. Elisabeth tog en fil kand i språk och Gunnar sin examen i kulturgeografi och socialantropologi. Om denna bedrift skrev lokaltidningen en notis. Den uppmärksammades av skolkansliet i Oskarshamn som rekryterade de nyblivna akademikerna som lärare till gymnasieskolor i kommunen.
-- Jag var sjuttio år och jobbade som timvikarie på gymnasiet, berättar Gunnar. Det var roligt!
Numera bor han och hustrun Elisabeth i Linköping. Den 27 december firar de 65-årig bröllopsdag. De träffades redan 1934 under gymnasietiden i Kalmar då de gick i samma latinklass. De gifte sig i Stockholms rådhus och vigselförrättaren Gunnar Fant, tillika borgmästare, höll tal till brudparet.
Gunnar Källenius skulle strax därpå ge sig ut i finska vinterkriget, där han som militär deltog i den svenska frivilligkåren.
Paret Källenius kan se tillbaka på otroligt händelserika gemensamma år.
-- Vi har alltid gjort allting tillsammans. Och var vi än har varit har vi båda haft uppgifter, berättar Gunnar, som för övrigt ska fylla 90 år när sommaren kommer.
I dag är det han som för talan för de båda. Sing Elisabeth, som är hustruns rätta namn, har drabbats av Alzheimers sjukdom och numera bor Gunnar för sig och Elisabeth för sig, men ändå nästan under samma tak. De har var sitt boende i servicehuset Aspen i Linköping.
-- Men vi träffas varje dag, säger Gunnar. Jag går till henne och hon följer med mig hit hem.
Han har numera lärt sig att acceptera hennes sjukdom, men det har varit en svår tid fram till dess. Gunnar berättar att han haft stor hjälp av att läsa Gösta Bohmans bok, som berättar om när dennes hustru insjuknade i alzheimer.
Gunnar Källenius arbetade många år som officer i Sverige och familjen flyttade mellan olika regementsstäder, den sista var Linköping. Gunnar var sedan en tid rådgivare vid försvarsstaben i Etiopien. Detta var i slutet av femtiotalet och början på en internationell karriär. Samtidigt arbetade Elisabeth som sekreterare på ett svenskt sjukhus i Etiopien.
Gunnar blev också bland annat chef för ett nordiskt Rödakorsprojekt i Nigeria 1966-1968. Det var ett projekt som skulle bygga upp en organisation för att bekämpa smittkoppor och malaria. Under några år bodde sedan familjen i Stockholm där Gunnar var chef för Röda korsets internationella avdelning. Familjen kom med åren att bestå också av tre barn, som följde med sina föräldrar ut i världen.
Sedan blev Gunnar Källenius värvad av FN och var representant för flyktingkommissariatet först i Tanzania och senare i Etiopien.
Gunnar är noga med att berätta att hans hustru ständigt arbetade vid hans sida. Hon följde bland annat med på inspektioner av flyktingläger och för sitt arbete fick hon Röda korsets guldmedalj.
De bodde i länder där det ofta pågick strider av olika slag. Var de aldrig rädda?
-- Nej, man tänkte inte så, säger Gunnar. Inte när man var mitt uppe i arbetet.
1976 kom de tillbaka hem till Oskarshamn och tog över ett sommarhus, ett hus som Gunnars föräldrar byggt. De satte igång med ett omfattande renoveringsarbete för att kunna bo i huset året om.
Där bodde de i 25 år och under tiden hann de, förutom, sina akademiska studier, med att starta en släktforskningsförening. Gunnar skrev också böcker, bland annat "Den lilla socknen" som handlar om folket i Döderhult på 1600-talet. För denna gärning fick han kulturpris av Oskarshamns kommun.
Till Linköping bar det iväg i september förra året. Här bor en stor del av Elisabeths och Gunnars familj. Helt plötsligt ringer det på dörren. Yngsta barnbarnet Sofia kommer på besök för att hjälpa farfar med några julärenden. Själv tänker han ägna eftermiddagen åt att författa julklappsrim.