En vinterdag körde de i diket och började skratta hejdlöst!
Det hände sig för mer än 30 år sedan, men Gunvor Lund-gren och Eivor Larsson fnittrar fortfar-ande.
-- Vi har alltid lika roligt tillsammans, säger Gunvor.
-- Hon hittar jämt på en massa tokigheter, säger Eivor.
Som den gemensamma 90-årsfesten eller knytkalasen i Fornåsa och Klockrike bygdegårdar.
-- Gunvor ställde sig på scenen och framförde ekivoka vitsar. Gissa om jag rodnade!
Eivor Larsson, tio år yngre och tio gånger blygare än sin bästa vän, blir lika upplivad varje gång hon kommer till Gunvor och Ebbe i Lönsås. Tidigare var de grannar, men Eivor bor numera i Österstad några kilometer därifrån.
-- Vi träffas åtminstone två gånger i veckan och tar promenader, jag med hunden, Gunvor med sina stavar. Och vi pratar och skrattar hela vägen.
Det har de gjort ända sedan Eivor kom till Lönsås 1968. Då hade Gunvor och Ebbe Lundgren redan bott på platsen i 17 år. De gifte sig 1951.
-- Jag hjälpte till på min mammas kafé borta vid fyrvägskorset. Ebbe kom dit för att dricka kaffe, och då låste jag in honom . . .
Alla skrattar, även mannen. Ebbe får delta i Gunvors och Eivors skämtsamheter och biter ifrån sig ganska väl. I sådant sällskap blir man härdad.
-- Det var genom våra jämnåriga barn, Johanna och Mats, som Eivor och jag kom varandra så nära, berättar Gunvor. De blev nästan som syskon, och vi också.
Vänskapen består och har bara stärkts med åren. Flickorna, 78 respektive 68 år, fnissar ständigt, framkallar roliga minnen och glömmer nästan att smaka på tårtan.
-- Typiskt Gunvor att tipsa Corren om våra gemensamma äventyr, säger Eivor. Hon tycker så mycket om att skriva, dikter och historier och allt möjligt.
Bilkörningen är en i högsta grad gemensam angelägenhet. En kall vinter på 70-talet hamnade paret alltså i diket, en kort bit framför Lundgrens hus i Lönsås.
-- Vi skulle åka till Skänninge men kom bara 50 meter. Det snöade kraftigt och man såg nästan inte vägen. Plötsligt satt vi fast.
Hur det löste sig? En förbipasserande man drog upp de båda nödställda kvinnorna men undrade säkert varför de skrattade hela tiden.
-- Min gamla mamma i Skänninge väntade på oss, och vi tog oss dit något försenade, konstaterar Gunvor.
Själv är hon passionerad bilförare, tack vare sin vän och pådrivare. Varken maken Ebbe eller deras fyra söner, Håkan, Sven-Åke, Mikael och Mats, hade räknat med att Gunvor skulle ta körkort.
-- Inte jag heller, säger hon, det var Eivor som tjatade och skjutsade mig till körskolan. Då var jag 45 år och hade fått lite extra pengar genom att jobba på Cloetta om kvällarna. Det räckte till körkortet.
Gunvor anmälde sig den 27 juni 1972, tog sin första lektion den 8 augusti och körde upp i april året därpå. Då var hon rejält skolad.
-- Att få körkort betydde mycket för både självförtroende och rörlighet. Jag tycker fortfarande det är lika roligt att ge mig ut på vägarna.
Eivor styrde in Gunvor på ett annat område också. Som vårdbiträde på Skogsfrid i Linköping talade hon väl för sin vän, som fick en tjänst på samma ställe.
-- Under en period var vi jobbarkompisar och samåkte till arbetsplatsen.
Det var förstås mycket skratt i bilen. Precis som i ladugården där vännerna en gång hade gemensam grisuppfödning.
-- Gunvor kom med äpplen och grönsaker till de tacksamma djuren. Gladare grisar har nog inte funnits i Lönsås.
I dag är Gunvor Lundgren 78 år, Eivor Larsson 68. En av dem smider redan planer för 150-årsfirande 2007. Med många gäster, roligt program, fräcka vitsar och massor av skratt förstås!