Född: 1967 i Linköping.
Familj: Tobias och sonen Simon.
Yrke: Programansvarig på Rädda Barnen i Bangladesh.
Bor: I Dhaka och Stockholm.
Intressen: Familjen, att uptäcka nya städer och regioner, tennis, volleyboll, att umgås med vänner.
Då blir jag arg: "När jag ser hur människor, framför allt kvinnor, behandlas illa."
Då blir jag glad: "När jag ser glädje hos andra människor."
Framtid: "Kanske arbete i Asien igen, eller i södra Afrika."
-- Bengalerna kämpar hårt för att överleva men mitt i tragedin finns det ändå tid för skratt och glädje, säger Anna.
Anna Grauers Fischer är Linköpingstjejen som gjorde allvar av sin ungdoms ambition att uträtta något gott i världen. Efter gymnasiet reste hon runt och arbetade som servitris och au pair i bland annat Australien och Frankrike. Hon fick smak på andra länders kulturer och studerade sedan på samhällsvetarlinjen vid Uppsala universitet.
-- Jag har alltid varit intresserad av tredje världen och skrev min C-uppsats på Kap Verde-öarna i Västafrika. D-uppsatsen handlade om demokratifrågor och den arbetade jag med i Malavi i Södra Afrika, berättar Anna.
Vid den tidpunkten hade Anna träffat sin blivande man, Tobias. Han arbetar i dag som inspektör av Hennes & Mauritz uppförandekod i Dhaka.
Det innebär bland annat att han åker runt och kontrollerar att de leverantörer som Hennes & Mauritz använder erbjuder bra villkor för de anställda, och att det inte förekommer barnarbete eller andra missförhållanden. Anna och Tobias har också en liten son, Simon, som är tre år. Han talar engelska och trivs förträffligt i Bangladesh, där han fått kompisar på en internationell förskola.
-- Våra föräldrar blev inte så glada när vi berättade att vi skulle flytta till Bangladesh ett par år. Men nu har de varit här och sett att vi har det bra, så nu är de inte oroliga, säger Anna.
Livet i Dhaka skiljer sig i mångt och mycket från det liv som familjen Grauers Fischer lever i Sverige. I Dhaka har man kock och barnflicka och huset där familjen bor är omgärdat av en meterhög mur med vakt utanför -- något som är nödvändigt i ett land där skillnaderna mellan fattiga och rika är avgrundsdjup. Men kock och barnflicka hör till ordningen i Dhaka och tack vare den assistansen kan Anna och Tobias ägna sig helhjärtat åt arbetet under den tid de är här.
-- Rädda Barnen arbetar alltid med barns rättigheter i fokus. Just nu fokuserar vi på barns deltagande och diskriminering av barn på grund av till exempel fattigdom eller kön, berättar Anna.
Flickor är en grupp i Bangladesh som ofta diskrimineras. Familjerna låter dem inte alltid gå i skola, eftersom de ju ändå snart ska giftas bort. Och man väntar ibland längre med att ta sjuka flickor till sjukhus, i förhållande till pojkar.
Få kvinnor syns på gatorna, men de går till textilfabrikerna på morgonen och jobbar hårt. Allt det här är dock något som sakta håller på att förändras. Andelen flickor som går i skola har ökat dramatiskt de senaste tio, femton åren. Och medvetenheten om kvinnors rättigheter växer för varje år, mycket tack vare projekt med så kallade mikro-lån. Det är lån som direkt riktar sig mot kvinnor i syfte att hjälpa dem att starta små affärsverksamheter och därmed ta sig ur sin fattigdom.
-- För en västerländsk kvinna är det inte svårt att leva i Bangladesh, hon blir annorlunda behandlad än lokalbefolkningen. Men långsamt förbättras också villkoren för de bangladeshiska kvinnorna, säger Anna. Innan Anna fick arbetet som programansvarig i Dhaka hade hon arbetat ett par år på Rädda Barnens kontor i Stockholm. Dessförinnan jobbade hon en kort period med utvecklingsfrågor på biståndsorganisationen Utan Gränser och på en biståndsorganisation i Rom. På Rädda Barnen-kontoret i Dhaka finns ett tjugotal medarbetare, varav flera har jobbat där i många år.
Men själv ska Anna och hennes familj åka hem till Sverige igen i augusti och Anna ska tillbaka till sin tjänst på Stockholmskontoret.
-- Jag kommer att sakna det oberäkneliga i livet som vi upplevt här. Man upptäcker något nytt varenda dag, tillvaron går inte att planera på samma sätt som i Sverige, säger Anna.
Finns det något du inte kommer att sakna?
-- Ja, det ska bli skönt att slippa alla ögon på sig när man är ute. Fast å andra sidan -- jag tittar ju tillbaka, jag tycker människorna här är lika intressanta...
Har du något råd att ge till människor som vill jobba med biståndsfrågor i andra länder?
-- Ja, börja med att engagera dig lokalt, i en förening nära dig. Då lär du dig mycket om vad utvecklingsarbete handlar om. Jag engagerade mig i utrikespolitiska föreningen på universitetet, det gav mig jättemycket. Sedan finns det utbytesprogram där unga människor ges chansen att resa ut i världen, på lite andra villkor än de som erbjuds på språkkurser... så ta kontakt med någon förening i din kommun.