-- Mamma och pappa skiljde sig och jag flyttade med mamma från Borås till Linköping när jag skulle börja femte klass.
Lennart Widström bodde på Platensgatan. Mammas nya man Evert var vaktmästare på Frökontrollanstalten så familjen bodde i vaktmästarbostaden. När Lennart var tolv år fick han en lillebror.
Lennart och kamraten Bernt gillade jazzmusik. På onsdagarna rattade de in Radio Luxemburg.
-- Jag gick hellre och lyssnade på jazz i Sporthallen än på Tommy Steele.
Lennart visste tidigt att han ville bli elektriker. Efter åttan gick han på Ljungstedtska skolan på Drottninggatan i två år. Blev färdig elektriker 1959 och fick jobb direkt. Åren 1960 till 1993 var han anställd på Elektrotjänst och kom sedan till Tannefors el & tele. Förra året slutade han och arbetar i dag bara så mycket han vill.
-- Jag tar mer tid på mig i dag. Förr kunde jag kasta i mig lunchen på stående fot, nu kan jag sitta i två timmar. Det känns skönt att inte stressa i alla ögonblick.
Lennart träffade sin Ann- Catrin på Cupolen i början av 1960-talet. Dottern Helene spelade handboll och Lennart var mycket engagerad i laget, RP.
Han har blivit Linköping trogen genom åren.
-- Jag trivs bra här. Stan är vacker och jag har ingen anledning att flytta härifrån.
-- Vi hade så bra sammanhållning i klassen. Jag tror inte att någon blev mobbad och jag tycker inte att det var någon som dominerade heller.
Anita Thorin hette Persson som flicka. Hon växte upp på Götgatan med fyra systrar. Bästa kompisen Inger bodde tvärs över gården. På kvällarna blinkade flickorna med lampor till varandra.
Magister Clarin var bra på att lära ut, tycker Anita. Han engagerade sig i sina elever, ordnade klassfester och utflykter.
-- Det fanns klasskamrater som egentligen inte hade råd att delta. Då skramlade vi andra så att de skulle kunna följa med.
När hon var liten drömde hon om att bli flygvärdinna eller frissa. Men storasyster läste kontorslinjen och Anita blev inspirerad. Hon tyckte inte att hon passade in på läroverket eller flickskolan, så 1957 slutade hon skolan och fick jobb på Saab. Där stannade hon några månader och började sedan på grossistföretaget K G Larsson. Hon är fortfarande kvar i branschen och arbetar i dag som kamrer på Ekonomisk förening Östergyllen.
-- Jag har blivit Linköping trogen. Liksom jobbet -- och min man.
Anita träffade sin Göran när hon var 17 år. De gifte sig 1967 och har sonen Ulf. De håller fortfarande ihop.
-- Jag har det så bra, det finns inget annat jag strävar efter.
-- Magister Clarin ordnade danslektion med oss en gymnastiklektion i veckan. Vi övade vals och schottis och foxtrot.
Danskunskaperna var bra att ha, insåg Inger senare. Hon och kamraterna tog bussen ut till Tallbergaparken i Hjulsbro och dansade till Hardes orkester. Det kom folk från hela Östergötland.
Inger växte upp på Götgatan. I huset bodde tjugotalet barn, en granne i trappen hade tv och var generös nog att bjuda på en titt då och då.
-- Man såg inte så många hemska saker som barn ser i dag. Jag tror att vi var mer bekymmersfria.
Men ansvar saknades inte. Det fanns alltid något att hjälpa till med hemma. Inger var äldst av tre syskon och fick se efter de mindre.
-- Tänk, vi var ju barn när vi slutade skolan, femton år. Men det var så på den tiden. Gott om jobb fanns det så det var bara att börja.
Inger fick plats på apotek, trillade piller och kokte dekokter. På kvällstid utbildade hon sig till apotekstekniker och arbetar i dag på Gyllene Axet i Tannefors. Hon skulle inte vilja byta, kontakten med kunderna är lika rolig i dag som förr.
Två barn har hon, Rickard och Nina, och fem barnbarn. I år åker hon och 12-årige Patrik till Turkiet.
-- Mina svärföräldrar gjorde så, reste med våra barn. Jag tror det ger dem minnen för livet.
När hon passerat femtio började hon löpträna och ligger nu i träning för Tjejmilen i september.
-- Det trodde jag aldrig om mig själv. Jag gjorde aldrig sånt när jag var yngre.
-- Jag hade läshuvud och fick gå i flickskola på Elsa Brändström. Men jag var ju arbetarbarn och hade inte så mycket gemensamt med de andra. Vi hade så olika värderingar. Skillnaderna var tydligare på den tiden.
Birgitta Eriksson längtade tillbaka och i sjätte klass återvände hon till sina gamla skolkamrater. Men läshuvudet fanns kvar så hon utbildade sig inom ekonomi och arbetar som ekonomiassistent på Linköping Konsert & Kongress.
Birgitta hette Gustavsson som flicka och växte upp på Tönsbergsgatan. Kamraterna Anita och Inger träffar hon än i dag. Hennes stora intresse var bordtennis och hon gick långt. Blev distriktsmästare i både mixed, dubbel och singel.
-- Jag började när jag var runt tolv år. Det fanns en bordtennishall i en källare på Götgatan där vi tränade. Jag var ensam flicka och fick träna mot pojkar. När det sedan var tävling fick jag ställa om spelstil och det var ganska svårt.
Birgitta och maken Bo träffades i pingissammanhang när hon var femton år. Två söner har de fått, Patrik och Peter. Peter är utvecklingsstörd och bor fortfarande hemma.
-- Det är svårt att hitta ett bra gruppboende. De här ungdomarna är så beroende av samma personal, av kontinuitet, och det får man inte med det köp- och säljsystem vi har i dag.
Framsidan med en son som Peter är att hon lärt sig empati och förståelse för udda människor.
-- Ett utvecklingsstört barn är ju inget man planerar att få, men jag har ett rikt liv. Det blir vad man gör det till.
Hans Hydén tillbringar fritiden i sommarstugan på Tättö i Loftahammar.
-- Jag hjälpte pappa att bygga sommarstugan när jag var yngre. Och min son Peter hjälpte mig när jag byggde ny stuga häromåret.
När Hans var liten hade familjen sommarstuga i Hjulsbro -- det var rena landet och i hagarna betade kor. När han blev större skaffade familjen sommarviste i Loftahammar men hyrde ut stugan i Hjulsbro. Så småningom fick Hans överta tomten och bor där än i dag i en villa byggd i mitten på 1970-talet. På tomten i Loftahammar står nu ett nytt hus.
-- Det känns bra att kunna titta på det och säga: "Det här har jag byggt." Jag tror man känner starkare för något som man skapat själv.
Hans Hydén växte upp utan syskon på Götgatan, högt uppe vid det som sedermera blev Abisko. På den tiden låg där en mack och en potatisåker. Både pappa och mamma yrkesarbetade så på frukostrasten cyklade han hem och gick ut med sin hund.
Han sökte till realskolan efter sjuan och gick fyra år i en av de sista rena pojkklasserna på Katedralskolan. Därefter blev det tekniskt gymnasium. I dag arbetar han på Saab som skyddsingenjör.
-- Jag är glad att jag har det här jobbet. Det är fritt och jag har kontakt med mycket folk. Det känns bra att kunna hjälpa till att ge de anställda en bra och säker arbetsmiljö.
Hans gillar att dansa och träffade sin Annika på Lorry. De gifte sig 1968. Förutom Peter har de dottern Sophia och ibland sitter de barnvakt åt Sophias pojke i Norrköping.
-- I dag mår jag bra förutom att jag miste hörseln på ena örat efter en operation i höstas. Det är en förmån att få vara frisk. Man ska ta vara på livet.
-- När jag kom till återträffen kändes det som om jag hade varit ute på rast. Vi kände igen varandra med detsamma.
Roine Larsfjell växte upp på Gustav Adolfsgatan. Vasastan vimlade av kamrater. På somrarna spelade de fotboll och brännboll och på vintrarna var det skridskor som gällde. Bästa kamraten Hans-Olovs föräldrar hade en moped.
-- Jag minns att vi fick låna den och köra ut till deras sommarstuga i Hjulsbro.
Det åttonde, frivilliga året valde Roine teknisk linje. Han utbildade sig sedan till plåtslagare och svetsare. Så småningom läste han vidare och blev till slut slöjdlärare. Karriären förde honom till Afrika och biståndsarbete för Sida i Kenya.
-- Jag bodde där i sex år. Det är den intressantaste perioden i mitt liv. När jag var liten drömde jag om att komma ut och se världen -- den drömmen blev faktiskt verklighet.
Tinnitus och en hörselskada har gjort att Roine inte kan yrkesarbeta längre. Men i sommarstugan i Östra Harg finns hur mycket som helst att göra. Dottern Veronica och två barnbarn bor i Ljungsbro. Dit åker han ibland. Sin dotter Viveca miste han för nitton år sedan.
-- Jag har alltid pratat öppet om henne. Det har varit ett sätt för mig att bearbeta att hon inte finns i livet längre. Men det har inte gått en dag utan att jag har tänkt på henne.