Det är underhållning med dans av Stig Ragnars orkester på Hjälmsätersgatans servicehus första gången Corren träffar Edina Katana. Klädd i "gladröd" arbetsdress dansar hon runt till musiken och försöker locka några av åldringarna att ta sig en svängom med henne.
En som inte är så svårlockad är David Lindgren, som trots 95 år fyllda fortfarande tycker om att dansa. Det är mer än fullt i den lilla matsalen.
När Edina arrangerar sådana här träffar kommer inte bara många av de boende i själva servicehuset utan även många av de omkringboende åldringarna, som är anslutna till hemtjänsten.
Anledningen till Correns besök på servicehuset denna gång är att vi fått ett tips om att Edina Katana är en vardagshjälte, är värd att uppmärksammas eftersom hon lägger ned så mycket energi på att ordna trevliga aktiviteter för åldringarna.
Nästa gång vi besöker det här servicehuset håller några av de damer som bor där på, att med hjälp av Edina, göra vackra blomsterarrangemang som de kan pryda sina små lägenheter med.
-- Det här är riktigt roligt! konstaterar Signe Junström och övriga deltagare kring bordet håller med.
-- Allt Edina hittar på för oss är så trevligt, säger Anna-Lisa Pettersson tredje gången vi besöker servicehuset.
Den här gången har ett tiotal av de boende samlats runt ett stort bord och Edina hjälper Signe Junström att bjuda på namnsdagskaffe med tårta.
-- Ja, här är det så trevligt att bo. Sådana som Edina skulle ha högre status och bättre lön, säger David Lindgren.
-- Nej, skryt inte mer om hur bra vi har det här. Då blir det för många gubbar och gummor som vill komma hit och bo, säger Svea Elg med ett skratt och tillägger:
-- Men Edina är väldigt duktig på att hitta på det där lilla extra ...
Är det inte något speciellt arrangemang, typ namnsdagskafferepet, på eftermiddagen samlas ofta flera av de boende spontant i "mysrummet" under Edinas ledning för att exempelvis spela något spel eller kanske bara prata ...
Prat är det givetvis även den dag Corren är på besök. Edina berättar att i hennes gamla hemland finns inga särskilda äldreboenden, att där måste åldringarna förlita sig på att anhöriga tar hand om dem.
Deltagarna i kafferepet är helt överens om att så skulle de inte vilja ha det, att det är tur att det finns sådana ställen som Hjälmsätersgatans servicehus i Sverige.
Vem är nu denna Edina Katana som får så mycket beröm för det arbete hon utför?
Ja, själv tycker hon inte att det är något märkvärdigt det hon gör, som huvudansvarig för fritidsverksamheten vid det här servicehuset.
-- Jag utgår bara ifrån hur jag tror att jag själv skulle vilja ha det när jag blir gammal, säger hon. Att Edina lägger ned så mycket energi i sitt jobb beror kanske på att hon är stolt över det, att det är först nu under de senaste fem åren av livet som hon fått ägna sig åt det hon alltid önskat - alltså att hjälpa och stötta äldre människor.
Edina kom till Sverige sommaren 1995 tillsammans med sin make och då tolvåriga dotter. Ett halvår tidigare hade de känt sig tvingade att fly från sitt hem i Bosnien främst för att mannen inte skulle tvingas bli soldat. Familjen hade dock länge känt sig mycket otrygg sedan båda makarna tvingats lämna sina jobb 1992.
När de flydde hamnade de först i ett flyktingläger i Kroatien men så småningom erbjöds de alltså möjligheten att flytta till Sverige.
De kom nästan direkt till Linköping och började snabbt med att studera svenska.
-- Det var jättejobbigt till en början. Vi fick verkligen kämpa på. Länge trodde jag att jag aldrig skulle lära mig svenska ordenligt, säger Edina som idag dock talar med endast en lätt brytning.
Så småningom kunde Edina börja en utbildning till undersköterska på Birgittaskolan.
Hon blev en av 25 deltagare från en mängd olika länder som gick en kurs just anpassad för invandrare - en specialkurs inte enbart för att öka möjligheterna för människor med utländsk bakgrund att komma in på den svenska arbetsmarkanden utan också för att den svenska vården och äldreomsorgen behöver personal med sådan bakgrund.
-- Jag kände direkt att jag hamnat rätt, säger Edina som i hemlandet jobbat i en fabrik där man tillverkade handväskor och skor till en fin italiensk butikskedja.
Under utbildningen hade hon praktik på Hjälmsätersgatans servicehus, sedan fick hon ett vikariat där och så småningom en fast heltidstjänst.
En stor del av sin arbetstid ägnar hon åt vanligt omvårdnadsarbete, det vill säga att hjälpa åldringarna med att komma upp ur sängarna på morgonen och ned i dem på kvällarna, med personlig hygien, med tvätt och städning och så vidare.
Vid sidan av detta har hon dock huvudansvaret för att arrangera fritidsaktiviteterna vid servicehuset. Det ska här, precis som via kommunens övriga servicehus, enligt avtalet med omsorgsnämnden erbjudas de boende 15 timmars aktiviteter av olika slag varje vecka.
Hon och hennes familj är nu svenska medborgare sedan fem år tillbaka. Mannen har också sedan några år tillbaka jobb, han är kvar i sin gamla bransch måleri, och dottern studerar till lärare.
-- Vi trivs verkligen i Sverige och tycker vi har fått ett så bra liv här, säger Edina.
Över huvud taget tycks hon ha en mycket positiv livsinställning, hon framhåller att hon inte förstår all klankande på äldreomsorgen. På Hjälmsätersgatans servicehus är det i alla fall bra för både åldringarna och personalen, tycker hon.