Han har sina rötter i Motala. Här växte han upp och gick i skolan. Eftersom han tidigt lärt sig läsa, genom att bokstavera sig igenom Correns dödsannonser, fick han börja skolan som sexåring. Nu hade han inte så mycket för det. När det efter studentexamen blev dags att mönstra konstaterade regementsläkaren att han ju var ett år yngre än de andra.
-- Jag betraktades inte som "fullt utväxt" och man skulle kunna säga att jag fick ta ett sabbatsår, säger Olle Almborg.
Men när han var vuxen nog att ge sig in i militärlivet gjorde han det med besked. Det blev en yrkesmilitär bana såväl på marken som i luften med en rad olika uppdrag.
-- Jag har bland annat varit chef för ett etappsjukhuskompani med resurser för 400 patienter och basat för utbildningsbatterier och fältförband vid Lv 2 i Linköping. Efter det blev jag regementsstabschef och pressofficer under fyra på varandra följande regementschefer.
För sina insatser inom det militära dubbades han 1960 till riddare av Kungliga Svärdsorden och fick två år senare även regementets förtjänstplakett i guld.
Parallellt med arbetet inom försvaret odlade han sitt politiska intresse.
-- Det hade jag med mig redan från uppväxtåren i Motala, säger Olle Almborg. Då var jag med i Ungsvenskarna men när vi flyttade till Linköping gick jag med i stadens högerförbund. Här blev jag så småningom kommunalråd och chef för stadsbyggnadsroteln och senare fastighetsroteln.
Olle Almborg har också hunnit med ett mångårigt arbete inom Linköpings fastighetsägareförening. Han har läst juridik, jobbat som fastighetskonsult samt förvaltare, ägnat sig åt föreningsliv (framför allt Lv 2 kamratförening) och dessutom släktforskat. Men hela tiden har det varit livet ute i det fria som lockat.
-- Innan jag ryckte in var jag egentligen inställd på att gå till skogen. Fast då var det intagningsstopp till skogshögskolan.
I stället klämde han in utomhusarbete närhelst det var möjligt.
-- Under en tid jobbade jag som kamrer hos en agronom i Motala. Men på våren tyckte jag det var trist med kontorsarbetet, säger Olle Almborg. Jag bad att få gå ut och jobba på åkrarna i stället.
Han tystnar en stund och tillägger sedan
-- De skönaste stunder jag upplevt var när jag gick bakom ett par hästar och en plog och det ångade från marken. Det kan man inte uppleva i dag.
Nu har traktorer tagit över hästarnas jobb. Allt har blivit mer effektivt. Men bättre? Njae.
-- Saker och ting är bekvämare i dag, men kanske inte bättre. Förr fick ett jobb ta den tid det tog. Nu med all modern utrustning har stressen ökat. Jag tycker synd om männi-skorna för att de ska hinna med så mycket.
Samtidigt tilltar egoismen, menar Olle Almborg. Hans bild av världen har mörknat med åren. Nu tror han inte längre att det kan bli ett slut på svält och krig och elände.
-- Det finns så mycket chauvinism och så litet god vilja, säger han. Och jag har kommit till insikt om att talet om att människan är god, det stämmer inte. Egna vinningsbehov ligger bakom det mesta.
De dystra insikterna till trots ser Olle Almborg mycket att glädjas åt. Han talar både om nya bekantskaper och stimulerande aktiviteter i pensionärsföreningarna i Linköping. Men kanske framför allt om familjen med de tre döttrarna, barnbarnen och barnbarnsbarnen.
-- Att gifta mig och skaffa barn är det viktigaste jag gjort, säger han.
Hustrun Aina träffade han i Motala. Hon bodde inackorderad hos hans mor.
-- Det tände inte till just då utan ett par år senare och den här månaden firar vi diamantbröllop.
En sjukdomskris i slutet av 90-talet förde makarna närmare varandra.
-- Jag är glad vartenda ögonblick över att vi har varandra, säger Aina Almborg.
Tillsammans är de värdpar för Olles födelsedagsfirande som hålls i den vackert inredda villan på Lysingsgatan i Linköping som varit deras hem sedan femtiotalets början. Men diamantbröllopsdagen firades i Trehörnatrakten och den gamla skogsgården. Här tillbringar paret Almborg stor del av sommaren och njuter det naturnära livet.
-- För oss var det viktigt att kunna samla hela familjen till bröllopsdagen och det kunde vi göra, säger Aina Almborg.