Som ung drömde inte Sievert om att ägna sig åt kultur, han ville bli polis. Det blev han också och stationerades i Linköping sedan han gått ut polishögskolan 1972. Men efter några år hände en sak som skulle förändra livet helt för den unge polisen.
– Jag bar en berusad 130-kiloskarl nedför ett trapphus. Det höll inte kroppen för, säger Sievert när vi slagit oss ned på balkongen hemma i Linköping.
Han känner fortfarande av värken och stelheten, framför allt i nacken, men i dag är det betydligt lindrigare än när det var som värst.
1979 sjukskrevs han och han kände sig deppig. Han var 31 år gammal och hade så ont att han inte kunde jobba. Vad skulle han ta sig till med livet?
Då fick han ett tecken, en signal. Det är så han uttrycker det.
– Det var som ett tecken från ovan. Någon visade mig hur jag kunde gå tillväga. Att jag skulle intressera mig för kultur. Jag började träffa konstnärer och lära mig en massa om konst. Jag vet inte hur det skulle ha gått annars, kanske hade jag inte suttit här i dag.
1981 var han med och startade en konstförening inom Polisen. 1989 startade han och tre andra ett galleri. För elva år sedan började han skriva konstrecensioner i Corren och numera syns hans texter också i Östgöta Medias övriga tidningar.
– Konsten tillhandahåller något utöver det vi kan slå fast och sätta ord på. Många tycker det är svårt att förstå nutida konst och därför är det viktigt att jag som recensent kan presentera en möjlig väg att närma sig den, säger Sievert.
Han undviker att skriva om utställningar som han bedömer inte håller måttet alls. Han vill inte såga någon helt. Annars är han egentligen inte rädd att skriva att något är dåligt om han tycker det.
Konsten är hans passion men Sievert talar lika varmt om sitt skrivande. Även detta började med en märklig händelse, under de där mindre angenäma åren i början av sjukskrivningen.
– Det var som en vision. Jag tyckte att jag befann mig vid Kinda Motell i Rimforsa och tittade söderut längs riksväg 34. En bit bort stack en vit husgavel upp ur grönskan. Det låter inte så märkvärdigt, men bilden var enormt laddad och följde med mig under ett par år. Jag fick reda på att ytterligare två hus ligger på samma plats. Och de som bor i husen gav sig successivt tillkänna. Den platsen blev utgångspunkt för min första roman.
Han beskriver det som en syn. Han sov inte, det var ingen dröm. Exakt vad som skedde är svårt att säga.
Något började emellertid hända med Sievert efter den där dagen. Livsmodet återvände. Han började skriva ned berättelser som han hittade på med inspiration från sin märkliga upplevelse.
Efter ett par år var hans första bok klar. Men det skulle dröja till 2006 och ett antal omarbetningar innan den gavs ut med titeln ”Pärlemorkvinnan”.
–Jag hittade ett förlag som lät en lektör läsa manuset. Och hon sa att det här kan ni absolut ge ut.
Sedan dess har Sievert fått ett par böcker till utgivna. De två första är romaner med karaktär av psykologisk thriller. Landsbygden och naturen är viktiga i berättelserna.
– Det är verkligen skitkul att skapa de här karaktärerna. De rör sig ofta i en miljö med mycket naturmystik. Det finns en genomgående känsla jag vill förmedla; tänk dig att du blir nedsläppt med fallskärm i en stor skog. Du har aldrig varit där, inte en människa finns i närheten. Men på något underligt vis känner du dig iakttagen.
Den känslan har han hämtat från sin barndoms skogar. Muggebo ligger ett par kilometer väster om Rimforsa och består av några hus omgivna av skog och fält nära sjön Järnlunden. Det är paradiset på jorden, i alla fall om du frågar Sievert Sjöberg. Det var där han växte upp och den platsen har inspirerat honom till många av de miljöer man möter i hans böcker.
För Sievert framstår platsen närmast som en sagovärld. Framför allt kändes det så när han var liten förstås men närapå nu också. Dottern Veronica bor där numera så Sievert är där ibland och känner samma trygghet som i ungdomen.
– Ingenting var farligt där. Det var en idyll. Jag gick runt till folk och hälsade på och stod vid vägen och vinkade till gubbarna när de kom hem från jobbet. Jag var ofta ute i skogen och lekte och där var fullt med äventyr, inte minst i fantasin. Jag är fortfarande lite larvig så där, vill att det ska finnas troll och älvor.
Och inte bara i fantasin?– Näe vars. Nobelpristagaren Jean-Marie Gustave Le Clézio hävdade på fullt allvar att han såg ett troll när han körde bil genom Norrland, säger Sievert.
Även om Sievert är Linköpingsbo sedan början på 1970-talet hejar han fortfarande på Rimforsa IF. Det har han alltid gjort och så lär det fortsätta.
Han hejar på Hammarby också. Man undrar kanske hur det kommer sig.
– Säg det!
Likadant med engelska Burnley. Dem har han hejat på sedan 1960 och han vet inte varför.
– Man fastnar för ett lag och det är som om en osynlig pil träffar fotbollshjärtat.
När vi skiljs åt är det med känslan att han snart är tillbaka i sina berättelser om trolska storskogar med stråk av Muggebo. Sievert skriver ständigt på en ny historia. Och som han säger:
– Jag behöver aldrig ha tråkigt längre.