På lördag fyller konstnären Hans Hermansson, Mjölby, 75 år. Då blir det öppet hus i Hultekils skola som varit hans familjebostad sedan 1994.
-- Det är första gången jag firar på det här sättet, säger han. Jag tycker det är dags nu.
Det finns dock rika tillfällen till internt firande i familjen Hermansson. Till det bidrar sex barn och tolv barnbarn.
Som hos många andra konstnärer, upptäcktes de goda anlagen tidigt. I syskonskaran fanns fyra bröder, som alla var flitiga tecknare.
-- Det var ont om papper i huset, säger han. Vi tecknade på allt, till exempel på utochinvända sockerpåsar. Och så mina skolböcker såg ut. Det ska vi inte tala om.
Hans Hermansson gick så småningom på realskola i Mjölby.
-- Det var för att kunna försörja mig på ett lindrigare manschettjobb, säger han. Målningen och konsten var redan då huvudsaken.
Efter en tid som bankman blev dock längtan att måla tavlor på heltid oemotståndlig. Han sade upp sig och började på Pernbys målarskola i Stockholm.
Han fick ett par jobbiga, men lärorika, år i Stockholm. Konststudier på dagarna och diskjobb på kvällar och nätter.
-- Diskningen gav inte stora inkomster, men annat som var viktigt, säger han. På krogarna fanns gott om god mat. De hade inga anställda diskare. Man gick dit på kvällen, och frågade om det fanns jobb. Hade de många gäster, fick man diska.
En dag besökte han Galleri Samlaren på Birger Jarlsgatan. Där blev han hänförd av Göteborgskonstnären Inge Schiölers målningar. Det resulterade i att han tog med sig en bunt tavlor och for till Valands konsthögskola i Göteborg.
Där togs han i mitten på januari emot av rektor Endre Nemes.
Denne barske man var inte van vid extraintagningar i mitten på läsåret. Han frågade:
-- Vad ska du göra fram till i höst, då du kan börja här?
-- Jag får väl sätta mig på ett rum och måla, svarade Hans.
När han sedan skulle lämna rummet, ropade rektorn honom tillbaka och sa:
-- Du kan börja här nu.
Efter fyra år på Valand (med extrajobb som hamnarbetare och påklädare på Storan) ville Hans ut i arbetslivet, och helst av allt leva på sitt måleri.
Det lyckades inte helt, men han är inte ledsen för det. Parallellt med måleriet har han varit tecknings- och bildlärare i till exempel Kinda, Linköping och Lunnevad.
Han blev till slut en känd målare från Östergötland. Han har på sin "skrytlista" räknat upp 25 separatutställningar mellan Lund och Stockholm åren 1964--2004.
Samlingsutställningarna är också många. Undertecknad noterar Svenska kulturhuset i Paris, Liljevalchs i Stockholm och två internationella teckningstriennaler i före detta Jugoslavien.
Hans Hermansson är fortfarande aktiv, som målare och som lärare. Han gästföreläser och instruerar på bildlinjen på Lunnevad. Liknande uppgifter har han också åt Nordiska konstskolan i Finland. Den nuvarande bostaden, som innehåller både skolhus och lärarbostad, ger även utrymme för kursverksamhet, med honom själv som ledare.
-- Man måste dryga ut pensionen lite, säger han.
Vi går runt i den stora lärarbostaden. Det luktar nymålat överallt. Men det kommer från övervåningen, där Hans har sin vinterateljé.
Han beskriver sitt måleri. Han talar sakta och tydligt. Orden blir som penseldrag. Han målar tydligt också, men beskriver verkligheten med mycken eftertanke och rik fantasi.
-- Som ung var jag vallpojke, säger han. Hela dagarna var jag ute med korna, och kunde många och långa stunder betrakta naturen och fantisera. Kanske var det början, till det man sedan sett i många av mina tavlor.
Han säger också att han lärt sig att vara ensam, och att han haft stor nytta av det. Det har han inte på lördag. Då är det öppet hus från eftermiddagen i Hultekils skola inte långt från Västra Harg. Den Hermanssonska familjen är stor. Vänkretsen också.
Bild: BÖRJE GUNNARSSON
hans hermansson