Jämsides med lövsprickningen inträffar sällskapstalarnas hetaste tid: bröllop, studentfester, vårmiddagar, examenskalas.
Få är de talare som spontant, naturligt och bekymmerslöst håller sina tal. En bra talare har så gott som undantagslöst tänkt igenom sitt tal, våndats över det och tränat in det. Talaren håller det slutligen med känsla och kraft, övervinnande sin rampfeber och ängslan att tappa konceptet, göra bort sig eller glömma något viktigt. Detta är värt åhörarnas beundran samt deras odelade uppmärksamhet när talet pågår.
Det råder en lång rad helt felaktiga föreställningar om tal i sällskapslivet. Nuförtiden har de långa talen blivit beklämmande vanliga - det verkar som om talare tror att ju längre tal, desto finare för jubilaren, studenten, brudparet. Den talmottagare som får många milslånga tirader skulle alltså vara en viktigare person än den som hyllas i korta tal.
Detta är en total missuppfattning. Ett väl genomtänkt tal som pågår i tre minuter är hundra gånger mer värdefullt än ett kanske okoncentrerat pratande i tjugo minuter. Åhörarna orkar inte lyssna på det långa talet, måltiden försenas, ingen minns vad som sagts, toastmastern blir stressad.
Den enda som är glad är långtalaren som ser ut att vara salig över möjligheten att äntligen få tala oavbruten - i ordets egentliga mening.
För alla övriga är detta enbart dystert.
Visst finns det talare som kan fängsla sina åhörare i längre stunder än tre minuter. De är emellertid så sällsynta att de inte tas med i denna spalt som behandlar vanliga företeelser.
Talare har en skyldighet att inse att de faktiskt tar andra människors tid. Det som sägs måste därför vara betydelsefullt, innehållsrikt och välformulerat. Ingen borde tillåta sig eller tillåtas att babbla på med långrandiga berättelser om barndom, uppväxt, resor, eskapader om det som berättas inte har direkt relevans för tillfället, mottagaren och övriga åhörare.
Många tal som hålls i större sällskap är rena privatsamtal som borde hållits mellan fyra ögon.
En intressant hörsägen som är helt fel är att tacktalet för en formell middag måste överskrida välkomsttalet i tid. Ack så innerligt dumt! Varför skulle det vara så? Det finns ingen som helst anledning till det, och därmed inte heller någon "regel" som säger att så ska det vara.
En annan spridd felaktighet i sammanhanget är att talare alltid ska ställa sig upp.
Absolut inte! Vid ett bord där alla kan höra och se talaren sitter han eller hon med fördel kvar och håller sitt tal. Bara i de fall där talaren inte kan ses och höras av alla i sällskapet behöver han eller hon resa sig upp.
Kan en kvinna hålla tacktalet för en middag?
Gärna! Om det är en middag utan en värdinna - vars bordskavaljer normalt håller tacktalet - så kan den kvinna som har värden till bordet med fördel hålla tacktalet.
Ett tal i sällskapslivet ska alltid grundas på hygglighet, vänlighet och vara helt utan insinuationer och elakheter. Det går inte an att vara spydig, elak, göra upp något gammalt groll eller dra fram trista företeelser ur det förflutna.
Men ett kort, klart och övertänkt tal är en fröjd både för medgäster och mottagare.
Och ges det tillfälle till vänligt skratt är det ett ytterligare plus.