Sigrid drar på sig den röda kappan och kastar en snabb blick i spegeln. Hon jämnar till läppstiftet på underläppen med pekfingret, putar med munnen åt sig själv i spegeln och lägger en ostyrig hårlock bakom örat. Dörren smäller igen bakom henne när hon rusar nerför den lilla halvtrappan i trapphuset. Att det alltid ska vara så svårt att komma iväg i tid! Nu kommer hon att få halvspringa genom stan till Konserthuset igen.
I den tidiga septemberkvällen har skymningen redan fallit. Ett svagt skrap av en skosula mot asfalten får henne att titta upp. Hon rycker till. Alldeles framför henne i korsningen Ramstorpsgatan Lövgatan står en ensam man. Det är något bekant över honom. Hans allvarliga ansikte, blonda, lockiga hår. Bred, vältränad kropp som hos en kroppsbyggare. Sigrid söker hans blick, men han böjer ner huvudet som för att intensivt granska sina skor och hon skyndar vidare. Tar Södra vägen utmed skogen och vidare förbi Tinnerbäcksravinen. Småspringer ikapp med klockan på Domkyrkans torn och hinner fram med ett par minuters marginal. Hon ser väninnan vänta utanför entrén och pustar ut.
*
Jorma slukar den sista av de åtta smörgåsarna i två tuggor. Skruvar av locket på en av burkarna med kosttillskott och blandar en skopa med ett glas mjölk. Tittar på köksklockan. Tio i fem. Han dricker ytterligare tre glas mjölk. Rapar ljudligt. Diskar glas och bestick och torkar omsorgsfullt av köksbordet. Lägger på den blårutiga duken, som han en gång fått av sin mormor. Kanske var det på födelsedagen för tre år sen, när han fyllde tjugosex. Jorma rättar till duken några gånger, tills den ligger exakt så som han vill ha den. Han går in i rummet, där solens sista strålar smiter emellan persiennerna och gör den stora Sverigeflaggan på väggen ovanför sängen randig. Låser upp översta byrålådan och tar fram den svarta anteckningsboken. Han sätter sig i sängen, slår upp fliken S och ögnar snabbt igenom sidorna. Kartläggningen är i det närmaste fullständig. Konserten börjar klockan sju. Hon kommer att gå i sista minuten, den vanliga vägen utmed Södra vägen och samma väg tillbaka runt klockan tio. Jorma lägger tillbaka boken på sin plats i byrålådan. Han tar fram kniven som ligger bredvid och känner försiktigt på dess egg. Den här gången får ingenting gå snett. Rösten har talat med honom de senaste dagarna. Befria Sverige från dem som beblandar sig med Dräggen. Döda! Jorma låser lådan efter sig. Tar kniven i höger hand och hailar framför flaggan. Han ser sitt sammanbitna ansikte i hallspegeln när han tar på sig jackan, lägger kniven i innerfickan och beger sig till Ramstorpsgatan.
*
Det skymmer. Jorma står stilla och orörlig. Väntar. Det dröjer till fem över halv sju innan hon kommer småspringande. Adrenalinet ökar i kroppen när hennes steg närmar sig. Den lilla hyndan! Han nästan känner hennes lukt. Hon rycker till och stirrar, men han tittar ner. Vågar inte möta hennes ögon ifall det rinner över.
På avstånd följer han efter. Förbi gömstället, bakom en tall ungefär mitt i backen på Södra vägen, där han ska stå när hon kommer tillbaka. Ser henne träffa någon utanför Konserthuset och gå in. Vänder tillbaka till hennes hus. Inga lampor lyser. I skydd av mörkret och den höga häcken vågar han sig in i trädgården. Han vet exakt var i huset hon bor. En halvtrappa upp med balkong åt norr. Tog sig in i lägenheten en kväll i somras när hon gav sig iväg och lämnade en springa öppen på balkongdörren. Det sparade mycket arbete. På väggalmanackan i köket hade hon noga antecknat olika aktiviteter med klockslag och på kylskåpet fanns biljetter och andra minneslappar fastsatta med magneter.
Jorma går till baksidan av huset. Mörkt där också. Allt är som vanligt. Ingen väntar henne hem ikväll heller. Det knastrar i grusgången framför huset. En lampa tänds i grannens lägenhet. Jorma går mot Södra vägen.
*
Sigrid sitter med halvslutna ögon. Låter musiken tränga in i hennes kropp. Sjostakovitj hör till favoriterna. Efteråt är hon fylld av energi. Nästan lycklig. Småpratar med väninnan om konserten, innan de skiljs åt i höjd med Domkyrkan. Tittar på klockan. Bara tjugo över nio. Konserten hade varit kortare än vanligt. Musiken pulserar fortfarande i henne. Stegen är lätta. I morgon kommer hon att ha mer kraft än vanligt att traggla svenska språket med sina invandrarelever.
Hon stannar på bron vid Tinnerbäcksravinen där vattnet vilt brusande kastar sig utför forsen. Får en impuls att gå utmed Tinnerbäcken hem. Visserligen borde hon inte gå där ensam när det är mörkt, men euforin efter konserten gör henne mindre försiktig. Den lilla gångvägen ligger mörk och omgiven av fuktig grönska. Bruset från vattenfallet övergår till ett mera fridfullt porlande. I övrigt är det tyst och öde.
*
Jorma fingrar på kniven i innerfickan. Klockan är kvart i tio. Ska han gå ner till bron vid Tinnerbäcksravinen för att se om Sigrid kanske är på väg? Tvekar, men avstår. Ifall hon är tidig kanske hon upptäcker honom och spräcker hans planer. Minuterna släpar sig fram. Högst en halvtimme till och sen...
Steg närmar sig i backen. Jorma andas fortare. Börjar svettas. Tar kniven i högerhanden och kramar den. Lyssnar. Någon pratar lågt och det rasslar metalliskt som från ett hundkoppel.
Bara några meter från Jormas gömställe dyker en man upp med en tax, som morrande drar åt hans håll. Mannen rycker i kopplet och försöker tysta hunden. Till slut följer den motvilligt med uppför backen.
Kvart över tio. Jorma släntrar iväg mot Sigrids hus.
*
När Sigrid kliver in i tamburen slår väggklockan i vardagsrummet tio. Leende letar hon fram en cd med Sjostakovitj och skruvar upp volymen, öppnar balkongdörren till den kvava lägenheten och sätter sig i favoritfåtöljen. Blundar och njuter.
*
Jorma bleknar. Det lyser i hennes lägenhet. Från den halvöppna balkongdörren hörs musik. Huvudet dunkar. Han måste in där. Döda! Döda! Rusar över gatan.
Bussen har ingen chans att stanna. Kniven far ur Jormas hand, gör en loop och landar djupt in i granhäcken.
Döden är ögonblicklig.