Johann Weber
Köksmästaren Johann Weber, Sturefors, har avlidit, 58 år gammal, efter en längre tids sjukdom. Han efterlämnar hustrun Gunilla och barnen Kristina, Anna och Christoffer. Johann Weber kom till Sverige 1967 och gjorde en rask karriär inom yrket som kröntes med köksmästarjobb på Restaurang Tre Kök i Linköping, eget värdshus i Kisa och en stor lärargärning på restaurangskolorna i Linköping och Nyköping.
*
En mentor och lärare har lämnat oss. Ett stort tomrum i restaurangbranschen, som det kommer att ta tid att fylla.
Johann Webers livsgärning är stor. Han var i grunden kock, utbildad i sitt hemland, men som så många kolleger i övriga Europa, sökte han sig till Sverige. Lockade mest gjorde nog kärleken till Gunilla och de fann här ett nytt hemland och ett land som behövde duktiga yrkesmän som Johann.
Efter arbete på flera av våra bättre restauranger avancerade Johann till köksmästare på Restaurang Tre Kök i Linköping. Här kom han i direkt kontakt med utbildningen på då nystartade Troisième Année, en påbyggnadskurs på Ljungstedtska skolan som var ett pionjärprojekt under studierektor Barbro Konradsson.
Johann visade stor entusiasm i sin roll som handledare och blev snart huvudlärare för denna utbildning, som under hans ledning vann berömmelse över hela Sverige. Eleverna var mycket eftertraktade och deras skicklighet och kreativitet erkända och uppskattade.
Undervisningen, som inte bara innehöll teori utan i huvudsak var praktiskt inriktad, möjliggjorde för eleverna att praktisera på de bästa restaurangerna i vårt land. Tack vare sina goda kontakter med kolleger runt om i Europa inom yrket, kunde Johann bereda en väg för eleverna som var unik för vårt land. Tävlingar, studieresor och olika evenemang ingick i Johanns undervisning, som alltid ställde stora krav på eleverna, men de största kraven ställde han på sig själv.
Tävlandet kröntes med en silvermedalj i OS för juniorer 1992 och många av de namnkunniga kockar vi i dag ser på tävlingsarenorna och i tv har Johann Weber att tacka för sina framgångar.
Läraren och pedagogen Johann var bara en sida av hans yrkeskunnande, den hårt satsande gästgivaren en annan. Tillsammans med Gunilla drev han Kisa Wärdshus 1995--97. Trots svåra tider och en svårflörtad publik vann de till slut sina gästers förtroende och Kisa Wärdshus blev åter ett ställe man talade om.
Som ledare för ett stort antal matlagningskurser, grabbgäng vid spisen och otaliga inhopp som uppskattad föreläsare blev Johann en symbol för det östgötska köket. Hans kokbok Maten i Östergötland såldes i tusentals exemplar och han spred stor kunskap och entusiasm i sitt landskaps traditioner. Han stiftade Östergötlands Lutfisk-akademi och var en engagerad initiativtagare till Östergötlands Yrkeskockar och styrelseledamot i den europeiska kockunionen Euro-Toques.
Han fick en mängd utmärkelser:
Köksmästarföreningens Cordon Bleu-medalj, Sandahl Foundations Diplom Pour Le Merite, Årets Werner och många fler hedersutnämningar. Alla välförtjänta och uppskattade av Johann som mer såg till uppskattning än till pekuniära framgångar.
Man får intrycket av att det som nu berättats om Johann hade en viss kronologi, men det märkliga var att Johann nästan gjorde allt detta samtidigt. En extraordinär arbetskapacitet, en aldrig sinande känsla av plikt och ansvar samt kravet på sig själv att alltid göra sitt bästa drev Johann till alltför långa arbetsdagar, alltför korta stunder med familjen. Han var en urkraft som vi alla beundrade och fick ta del av. Han var en mycket generös, hjälpsam och god arbetskamrat. De höga krav han alltid ställde på sig själv fick naturligtvis en del i hans omgivning att framstå som en aning lata och ointresserade.
Familjen och hemmet var Johanns fasta punkt i tillvaron. Kärleken till Gunilla och barnen talade han ofta om. Denna kärlek behövde Johann under den sista tidens svåra sjukdom. Han tacklade sin cancer på precis samma sätt som han tacklat allt annat svårt i sitt liv: med kraft och vilja kan allt övervinnas. Svåra operationer, lång konvalescens bröt inte ner honom i början. Men denna grymma sjukdom tog till slut kraften ur vår vän och när budet kom att han lämnat oss stannade vi upp och har aldrig riktigt kommit igång.
Djupt saknad, högt avhållen och av många älskad men nu borta.
Lisbeth Andersson
På Skellefteå lasarett avled Lisbeth Andersson den 2 juli, nyss fyllda 60 år. Hon föddes i Roknäs, Piteå. Efter att ha bott i Örebro, Skoghall och Holmsund bosatte sig familjen 1971 i Skellefteå. Lisbeth var anställd inom barnomsorgen och flyktingverksamheten. De senaste åren var hon sjukpensionär. Hon var engagerad som kyrkvärd och var även aktiv inom SRF, Synskadades Riksförbund. Lisbeth hade en trygghet i sin tro och ett djupt engagemang i sina medmänniskor som hjälpte både henne och andra att ta sig igenom svårigheter i livet.
Närmaste sörjande är maken Åke och barnen Rikard och Susanna.