Sven Verde
Kapellmästaren Sven Verde har hastigt och oväntat gått bort. Närmast sörjande är barnen Tova och Svante med familjer och hans Marianne.
Sven föddes 1930 i en konstnärsfamilj. Föräldrarna var Leoo Verde och Mary Ann Tollin Verde, bägge välkända i Linköping och på Vånbäcken i Bes-torp. Konstnärskapet fick Sven dubbelt i arv. Musiken blev hans konstnärliga uttrycksform. Pianot var hans huvudinstrument men han blev även dirigent för en rad olika orkestrar och bildade även egna sådana. År 1970 skapade han Musica Sveciae, som han också var ledare för.
Det blev många konsertframträdanden inom Sverige och utomlands och ett flertal skiv- inspelningar.
På många av dessa finns verk av nyare svenska eller nordiska tonsättare som till exempel Lille-Bror Söderlund som också varit hans läromästare, John Fernström, Karl-Erik Blomdahl eller Jean Sibelius.
Sven var tillsammans med sin livskamrat fiolpedagogen Marianne Thörn initiativtagare till bildandet av symfoniorkestern Unga musiker 1978 som han ledde i många år. Vid flera tillfällen valde han att lyfta fram unga, lovande solister. På en av hans tidiga skivor är den då 23-årige pianisten Hans Pålsson med. På 1960-talet dirigerade Sven Norrköpings symfoniorkester.
Sven hade ett gammalt intresse för familjen Strauss verk och det ledde 1992 till att han initierade bildandet av Stockholms Strauss-Orkester vars dirigent han blev och med stor framgång ledde till 1997. När Linköpings konserthus var ganska nybyggt, 1993, stod Strauss på programmet när han gästspelade med sin orkester och det blev en minnesvärd och uppskattad kväll. Detta var sista gången han uppträdde i Linköping.
Sven försörjde sig på sin musik men skaffade sig aldrig någon fast anställning. Han ville vara fri. Hans anspråk på livet var små, han var den sanne idealisten. Han hade en varm och generös personlighet, alltid hjälpsam och med humor och vänlighet och en omtanke som kom alla hans många vänner till del. Han hade också en ungdomlighet i sitt väsen som blev kvar genom åren och som gjorde att han lätt fick kontakt med ungdomar.
Vånbäcken, där familjen bodde permanent under de kalla krigsåren, innan man flyttade till Mälarhöjden, blev senare det älskade sommarvistet med naturen som inspirationskälla och även en samlingsplats för familjens vänner.
De sista åren blev tunga för Sven sedan först bägge föräld-rarna som han var djupt fäst vid gått bort. Några år senare gick även den av hans bröder som stod honom närmast bort. Sven lämnar ett stort tomrum efter sig. Våra tankar går nu till Svens barn Tova och Svante med familjer och hans kära Marianne.