Milo Andréasson
Milo Andréasson avled den 5 april 2002 i cancer. Hon fick beskedet om sin sjukdom på mors dag för två år sedan och har sedan dess gått igenom svåra behandlingar.
Milo föddes 1961 i Linköping där hon växte upp och arbetade. När hon var några och trettio sadlade hon om och började läsa på Linköpings universitet. Med vuxenstuderandens entusiasm gick hon med liv och lust upp i sina studier.Hon trivdes på universitetet och med sina studiekamrater.
Milo Andréasson fick sluta sina dagar omgiven av sina närmaste på avdelning 96 på LAH. Hon sörjes närmast av barnen Amanda, Madelene och Daniel Andréasson, sina föräldrar och syskonen Anne-Charlotte Andréasson, Joachim Andréasson och Frida Fornander.
*
Vissa möten förändrar livet. Så var mötet med Milo. Vi träffades på Vidarkliniken i Järna och fast det egentligen var sjukdom och elände som förde oss samman, har jag aldrig skrattat så mycket tillsammans med någon som med Milo. Hon hade en underbar, torr och träffsäker humor. Ingen var rappare i käften än hon. "Jag fick träning i personalrummet när jag körde buss", brukade hon säga.
Under den tiden jag kände Milo, hörde jag henne aldrig klaga. "Det är bara fint" var hennes standardsvar på frågan hur hon mådde. Trots att hon fick det ena beskedet tuffare än det andra och plågades av en fruktansvärd värk, var hon glad och positiv. Det var hon som höll humöret uppe på människorna i sin omgivning.
När hon hade huvudvärk och man lite oroligt undrade om det kunde vara metastaserna runt storhjärnan som spökade, viftade hon undan det med ett: "Nej, det kan lika gärna ha samlats vätska i huvudet, då är det bara att operera in en shunt så löser det sig. Det är lugnt."
Milo var inte en person som gav upp. Hon var en kämpe. När hennes fibromyalgi gjorde det omöjligt för henne att fortsätta som busschaufför, började hon oförskräckt plugga på I-linjen vid Linköpings universitet. Och det gick jättebra, trots att hon var ensamstående mamma till tre barn.
Milo var något så ovanligt som en totalt ärlig människa. Med henne behövde man aldrig fundera på om hon var sur för att man sagt något dumt, det var raka puckar som gällde.
Hon var en snygg tjej. Cellgifter och cortisonbehandling fick henne att tappa håret och svullna upp. "Det rör mig inte i ryggen, jag är ju fortfarande samma människa inuti", sa Milo och lät peruken stå kvar i bokhyllan.
Samtidigt som hon kämpade mot sjukdomen, hade hon helt försonats med tanken på att dö. För Milo var det lika naturligt att prata om döden som för andra att prata om vädret. Hon var övertygad om att det fanns en mening med hennes sjukdom. Svårast för henne var tanken på barnen. Hon försökte förbereda dem genom att prata mycket med alla tre. "De har mognat och blivit starka under min sjukdom, jag tror det kommer att gå bra", sa hon.
Själv känner jag sorg och saknad. Men den allt överskuggande känslan är tacksamhet. Tacksamhet över att ha fått förmånen att känna Milo och vara hennes vän. När jag är ledsen kommer minnet av hennes kommentarer och glada skratt att få mig att må bättre. Och när jag möter motgångar kommer minnet av Milos modiga kamp att ge mig kraft att kämpa på.
Milos och min gemensamma vän Jan brukar säga att vi kommer till jorden för att lära oss. Om det är så förstår jag att Milos liv inte blev längre. För henne fanns inget kvar att lära. Vi som finns kvar har massor att lära av hennes mod.