Vårt lilla barnbarn och mitt fadderbarn Elin Persson har endast fyra år och sju månader gammal lämnat detta liv. Elin var en speciell flicka. Trots den svåra cancersjukdom som drabbade henne vid två och ett halvt års ålder var hon full av glädje, omtänksamhet och bus. Hon klagade sällan. Inför de ständiga sjukhusbesöken packade hon sin lilla ryggsäck, ofta med egenhändigt bakade kakor till personalen, i förvissning om den goda omvårdnaden på sjukhusen i Göteborg och Borås. På barnavdelningen hördes ofta ett glatt: "Hej, här kommer jag!"
Elin såg fram emot sommaren då hon skulle fylla fem år. Hon pratade ofta om när hon sedan skulle bli sex år och börja förskolan och även få lära sig att dansa. Elin hann inte fram till sommaren och sin femårsdag. Däremot har hon med solsken i blick hunnit värma många hjärtan och locka till många skratt, innan hon lämnade oss på långfredagen.
Under hela sjukdomstiden har Elin visat prov på en aldrig sinande livsvilja. Hennes goda humör, hennes sånger och hennes bestämda integritet har underlättat för alla oss runt-omkring som inget har kunnat göra i kampen mot sjukdomen. Det har varit en mycket smärtsam resa, men vägen har kantats av en stor närhet -- en närhet till Elin, till hennes mamma och pappa, till hennes syskon och till livet självt.
Påtaglig blir livets ömtålighet, skimrande är silvertråden på bristningsgränsen, och aldrig lyser ljuset så klart som i mörkret. Kanske är det i dödens närhet som livet är som störst. När himlens änglar kallar, och Jesus breder ut sina vingar över barnet, och stilla viskar: Låt barnen komma till mig, ty Guds rike tillhör sådana som de.
MINNESORD