Två flitiga händer har gått till vila. Ett långt verksamt liv har avslutats.
Lisa Karlsson var född i Skåne 1910 och flyttade till Norrköping 1953 och vidare till Bjälbo 1957 med sin familj. Redan som sjuåring lärde hon sig att tillverka frivoliteter och på den vägen blev det. Som cirkelledare för SKS i Östergötland i kurs efter kurs delade hon med sig av sina kunskaper. Många år arbetade hon som textillärare i olika skolor. 1946 tog hon körkort, vilket gjorde det möjligt att förflytta sig snabbt mellan olika aktiviteter. Vissa dagar hade hon tre kurser på olika håll.
Lisa drog sig inte för att lära nya tekniker. Trots sin höga ålder for hon till Norrland för att lära skinnsömnad och tennbroderi. Inte för inte för hon epitetet Flitiga Lisa.
Inget av textilkonstens olika slag var henne främmande. Det hon inte kunde, lärde hon sig genom att själv gå kurser för att kunna undervisa andra.
Med stor fantasi ritade hon mönster och applikationer till textilier, inte minst de antipendier hon sytt till Skänninge vårfrukyrka. I en annan tid skulle hon kunnat bli en stor textilkonstnär, men tiden var inte mogen i hennes ungdom.
På äldre dar blev kyrkliga textilier hennes favoritsömnad. Runt om i Östergötland fick kyrkorna nya vackra kollekthåvar tillverkade av hennes hand i skinn, sammet och andra material. Mest känd av hennes arbeten är Skänningebonaden, över tre meter lång, som hon ledde arbetet med tillsammans med skickliga brodöser. Den pryder nu en vägg i Skänninge församlingshem.
År 1994 tilldelades Lisa det nyinstiftade SKS kulturpris för långt arbete som kursledare inom SKS, som hon inte avslutade förrän i 80-årsåldern. År 1996 erhöll hon diplom från biskop emeritus Martin Lönnebos kulturfond, vilket utdelades av biskop Martin Lind.
Lisa tyckte om att resa sedan hon blev ensam. Hon besökte många länder och for ända till Samarkand, och som 83-åring badade hon i Döda havet.
Alltid vankades det kaffe och hembakat bröd när vi besökte henne. Två veckor innan hon lämnade oss höll hon skräddarsaxen beredd att klippa. "Det är ju så roligt", blev svaret på min fråga. Trots sin höga ålder förunnades hon behålla alla sinnen intakta. Som flitig kyrkobesökare står i dag hennes plats tom, men vi vet att hon flyttat till ett skönare hem.
Vi, Lisas vänner, och de är många, sörjer och saknar henne och deltar med de anhöriga i deras sorg.
EIVOR LINDAHL-SCHÜTZ, SKÄNNINGE