Min skolkamrat, min ungdomsvän, och min vuxenväninna finns inte längre. Else-Brith ville så gärna leva några år till, men så blev det nu inte. Kämpaanda hade hon mot sin svåra sjukdom. Tyvärr räckte det inte. Vad jag kommer att sakna våra alltför långa telefonsamtal om både dåtid och nutid. Våra samtal innehöll såväl glädje som bekymmer.
Efter ungdomsåren blev Else-Briths liv inte lätt. Ingen har som hon fått kämpa mot orättvisor, både i ord och handling. Kraft att säga ifrån när hon blev illa behandlad hade hon tyvärr inte, men det är ju så att vi människor har olika förmågor. Kanske var Else-Brith för god för detta livet.
Men hon fick ändå, som hon sade till mig, 20 lyckliga år med sin Sören, som äntligen gav Else-Brith och hennes pojkar ett normalt hem. Pojkarna var ju hennes allt. Trots att de var vuxna hade hon ständigt bekymmer om dem. Förmodligen satt det i sedan de var små.
När Else-Brith nu i sin himmel (hon trodde ju att den fanns) ser sina sex pojkar bära henne till sitt sista vilorum vet jag att hon ler förnöjt. Säker är jag då att i hennes himmel finns fina orkestrar, så hon får dansa till musik som hon tyckte så mycket om.
I saknaden efter Else-Brith vill jag helst minnas våra glada skratt från ungdomsåren, men även sista veckan innan hon gick ifrån oss. Då kom hon hem till min dotter Heléne, som också älskade henne. Vilken glädje jag såg i Else-Briths ögon. Jag vill tacka henne för att hon fanns.