Gunilla Noreen, Linköping, är död. Hon var bibliotekarie i 43 år. Hon var född 1925 i Nybro i Småland. Hennes mor blev i unga år änka. Hon bestämde sig för att de tre barnen skulle få en bra utbildning och flyttade med sina tre små till Uppsala. Där kom Gunilla Noreen att läsa konsthistoria och litteraturhistoria.
Hon började sin yrkesbana som vikarie på biblioteken i Sala och Enköping. Efter en tid på Carolina Rediviva i Uppsala, där en av uppgifterna var att förevisa den berömda Silverbibeln, fick familjelivet och maken, landsantikvarien Sven E Noreen, avgöra vilka bibliotek som Gunilla Noreen erbjöd sina tjänster. Museistäder som Visby och Kristianstad fanns därför med på hennes personliga bibliotekskarta.
Under 1950-talet fick hon tillsammans med maken fyra barn. Hon var tidvis hemma med barnen men försökte mestadels att förena sitt yrkesliv med rollen som mor och maka. Det hände att barnen ibland fick följa med då Gunilla Noreen hade kvällstjänstgöring.
Den geografiska resan stannade när familjen för gott flyttade till Linköping 1966. Hon värvades till Berzeliusskolan som skulle bygga upp ett gymnasiebibliotek.
I början av 1970-talet blev Gunilla Noreen den första barnbibliotekarien på det nu nedbrunna stadsbiblioteket. Hon beskrev i en intervju biblioteket som ett av Sveriges snyggaste och mest välplanerade.
-- Vi gick på knäna av arbete i det nyöppnade biblioteket, men det var en rolig knävandring, berättade Gunilla Noreen.
Men hela femårsperioden på det som då kallades Stifts- och landsbibliotekets barnavdelning beskrev hon som ett Lustrum!
Gunilla Noreen återgick därefter till Berzeliusskolan som skolbibliotekarie, ett arbete hon i alla år var mycket engagerad i och trivdes med.
Under åren var hon ofta på biblioteksfilialerna för att prata böcker och förmedla boktips till barn och ungdomar. I samband med biblioteksbranden var Gunilla Noreen med om att starta föreningen Barnbokens vänner.
De flesta arbetsuppgifter och utbildningar under livets lopp kallade hon "mina universitet". Vid sidan av sitt yrke redigerade hon tidskrifter, skrev i Östgöta Correspondenten och gjorde facklig karriär. Vidare var hon lektör vid Bibliotekstjänst och skrev omdömen om barnböcker.
1979 utkom Gunilla Noreen med boken "Barnboksbilder", en presentation av svenska barnboksillustratörer. Nära 14 år senare kom en uppdaterad version, "Nya barnboksbilder". Bland de illustratörer som där presenteras är ett av hennes barn, Eva Noreen.
Gunilla Noreen satt med i den redaktionskommitée som i samband med Östgöta konstförenings 70-årsjubileum gav ut boken "Östergötland i konsten -- Landskapsbilden genom tiderna".
Efter pensioneringen fortsatte Gunilla Noreen skriva i Östgöta Correpondenten.
Hon höll föredrag, var vid två tillfällen sommarpratare i radio och engagerade sig bland annat i Fem-i-tolv-rörelsen. Vidare var hon gärna barnvakt åt sina barnbarn.
Närmast sörjande är barnen Erik, Helena, Kajsa och Eva med familjer.
*
I eftermälen talas nästan alltid - och kanske säger det sig självt -- om positiva egenskaper hos den människa som lämnat de levandes krets.
Men ibland är det för att man helt enkelt bara har goda saker att säga, som i mitt fall om Gunilla Noreen.
Under lång tid var hon, förutom sina otaliga gärningar i övrigt inom biblioteksbranschen, också recensent av barnböcker, bland annat på denna tidnings kultursida. Hon besatt kunskaper som gav henne en tyngd som få inom det område som är lika viktigt som eftersatt, särskilt nu när penningintressen vill göra helt andra konsumenter av barn än bokditon.
Att ha Gunilla som barnboksrecensent var inte bara rent allmänt en fjäder i hatten för Corren: förutom det allvar hon tog sig an barnlitteratur med var hon en pålitlig medarbetare i en brokig samling av recensenter. Samtidigt med ett brinnande intresse för den litteratur som i bästa fall skapar litterärt intresserade barn och ungdomar var hon en noggrann person vad gällde det rent ordningsmässiga: hennes manuskript var snygga, hon höll alltid lämningstider och så vidare.
Det var lika kul att prata med Gunilla varje gång hon kom upp på tidningen och man äntligen fick ner henne i en stol - hon var mycket försiktig och rädd att störa. Väl i diskussioner var hon inte precis någon blyg viol utan en kunnig och ibland dundrande samtalspartner vilket ämne som än kom på tapeten.
Att sammanfatta sina intryck av en människa låter sig knappast göras, men just så här är det jag kommer att minnas Gunilla, som en människa med en välavvägd blandning av ödmjuk respektfullhet inför medmänniskorna och ett lidelsefullt engagemang i allt som fångade hennes intresse.
Hon var inte den som beklagade sig, men sorgen efter makens död lyste igenom de senaste åren. Sista gången jag träffade henne bjöd hon på lunch i den lägenhet hon flyttade till efter Svens bortgång.
Det står "Gunilla" på en lista saker jag ville göra: återgälda lunchen och sitta och prata stort och smått med henne. Man tror av någon anledning att det finns all tid i världen, men just det här blev inte av.