87-åriga Anne-Britt Cranser, östgöte av födsel och ohejdad vana och med Linköping som bostadsort de senaste 18 åren, är en fascinerande bekantskap.
Säkert minns många äldre Correnläsare att Kort & Gott-sidan, framför allt under 70-talet, hade en hel del kåserier signerade AB.
Dessa var författade av Anne-Britt Cranser, som fortfarande gärna kallar sig enbart AB och som fortfarande skriver mycket och gärna. Ord är dock enbart ett av många uttrycksmedel för henne.
Det är därför inte för att främst prata om skrivandet som Corren besöker denna dam, som tar emot barfota klädd i svarta långbyxor och svart långskjorta i flortunt tyg med en rad små glittrande pärlor runt halslinningen.
En klarröd liten halsduk runt halsen utgör en pikant färgklick och i öronen dinglar små silverdelfiner.
Under luggen (klippt och lockad av AB:s egen hand och fortfarande mörk med hjälp av tonande läggningsvätska) glittrar ett par ekorrpigga bruna ögon.
Denna dam ser ut som sinnebilden av en riktig konstnär och trots att hon har en litet krökt rygg och förvärkta fingrar är det hart när omöjligt att inse att denna kvinna bara har några månader kvar till 88-årsdagen.
Själv kallar hon sig förvisso inte konstnär. "Mina amatöralster" säger hon. Att hon är en riktig konstnärssjäl, det kan dock ingen tveka om efter att ha besökt hennes hem.
På golven ligger vackra trasmattor med konstfärdigt invävda blommor och blad av olika slag. Mindre vävnader av samma typ hänger som bonader på väggarna som dock främst är täckta av massor av målade tavlor men där finns även applikationer, collage och en del andra tekniker representerade.
Skålar, vaser, djurfigurer och mycket annat skapat av lera står tätt, tätt på hyllor, bord och fönsterbräden.
Även de flesta lampskärmar har Anne-Britt tillverkat själv av lera och över diskbänken hänger fullt med muggar, skålar, fat och andra bruksting som även de är formade av hennes hand.
Soffor och fåtöljer har hon klätt om själv och sytt kuddar till, så att allt är färgmatchat. Och Anne-Britts konstnärliga ådra har inte sinat, inte heller orken.
Fortfarande besöker hon så gott som varje vecka det kommunala Hantverkshuset i Barhäll tillsammans med en väninna och jobbar med lera. I hennes hall står en liten vävstol, där ännu en bonad håller på att växa fram.
I en garderob finns en symaskin, som hamnar på köksbordet så fort hon behöver något nytt att sätta på sig. Att sy i princip alla sina egna kläder, även kappor, började hon med redan i unga år och fortsätter fortfarande med.
Det är här detta med pärlgalen kommer in.
-- Jag har alltid dekorerat mina blusar och klänningar på olika sätt med pärlor. Jag vet att det ibland varit väldigt omodernt, men så har jag velat ha det, säger hon.
Pärlor uppträdda på rötter eller trådar av något slag har också blivit konstverk.
En tavla med målad ros och målat spindelnät har försetts med en pärlspindel.
Målade, ritade och skrev gjorde Anne-Britt redan som barn i sådan omfattning att hon minns att hennes pappa ofta sa "Vilken fantasi den jäntungen har!" Väva lärde hon sig också i unga år av modern.
Det dröjde dock ganska länge innan Anne-Britt konstnärliga skapande tog fart. Det fanns nämligen ont om utrymme för sådant under många år.
Anne-Britt, som växte upp som äldst i en lantarbetarfamilj med sex barn, måste tidigt börja hjälpa till att försörja familjen och vid 18 års ålder tvingades hon ta över en stor del av ansvaret för hemmet och småsyskonen sedan mamman dött.
Blott 21 år gammal gifte hon sig samtidigt som ansvaret för småsyskonen kvarstod och så småningom födde hon två egna söner.
Att sköta hem och barn och bidra till familjens försörjning via diverse mer eller mindre slitiga deltidsjobb var Anne-Britts huvuduppgifter fram till hon var 48 år.
-- Men då började jag på vuxenskola i Norrköping och tog äntligen, vid 52 års ålder, den realexamen som jag så länge längtat efter. De fyra studieåren var verkligen roliga, några av de allra bästa åren i mitt liv, säger hon.
Anne-Britt hade gärna fortsatt att studera men en mycket svår astma satte stopp för det såväl som för fortsatt yrkesarbete. Det var då hon äntligen fick tid att ägna sig åt att skapa.
-- Jag vet att många människor tyckte att jag inte gjorde något vettigt under väldigt många år, så länge jag inte var pensionär, när jag höll på med mitt målande, vävande med mera.
-- Många människor tycker uppenbart inte att sådant här är någonting värt, säger Anne-Britt och slår ut med armarna för att inbegripa allt omkring sig som hon skapat.
Många av henne alster har under årens lopp blivit uppskattade presenter, några gånger har hon fått visa något enstaka verk på museets Vårsalong och andra utställningar. Hon har dock aldrig tjänat pengar på sitt skapande och traktar inte efter att göra det nu heller men säger:
-- Tänk om jag fick chansen att visa litet av allt det jag gjort under så många år på en egen utställning. Det skulle vara riktigt, riktigt roligt . . .