Varför stiger människan i värde och aktning först när hon är död? Den insikten finns det anledning att fundera över, inte bara på den här sidan. Ett nyårslöfte som familjeredaktörn gett sig själv är att bli mer frikostig med beröm till nära och kära, vänner och arbetskamrater, när de förtjänar det.
Inte slentrianmässigt i tid och otid, men - i tid.
I den andan har det också kommit ett par nya inslag på Familj. Vi vill spegla vardagen för trotjänaren, med betoning på båda stavelserna, och belöna hjälpsamma personer med en alldeles nybakad och noga utprovad Correntårta.
Det senare ska bli ett sätt för familjeredaktörn att skaffa fler bekantskaper, få mer utbyte med läsarna och därtill grädde i skägget. Ge mig goda tips, så kanske det blir en smakbit för dig också!
Några speciella kriterier eller begränsningar finns inte. En och annan vardagshjälte får dagens ros på Ordet fritt-sidan, men många många fler gör viktiga insatser i skymundan och vill förmodligen att det ska vara så.
Några rader och en bild på familjesidan tror vi ändå kan kännas inspirerande, både för den utvalda och för andra engagerade personer som behöver kraft och uppmuntran. Vem gör inte det?
Hur högt energivärde som finns i en tårtbit bestäms inte av andelen grädde och övriga ingredienser utan beror mer på i vilken anda och atmosfär serveringen sker. Det är tanken som räknas, inte kalorierna.
Inför vaktombytet på denna sida har en familjegrupp diskuterat innehållet över en kopp kaffe (och en hård skorpa). Det mest väsentliga, som vi ser det, blir att sätta människorna i centrum och att värna det vanliga.
På andra ställen i tidningen är det ofta samma figurer, makthavare, företrädare för samhälleliga organisationer, som framträder gång på gång. De utesluts heller inte från familjesidan men hamnar förhoppningsvis i nytt och större sällskap. Det ska finnas plats för alla i vår generöst tilltagna gräddfil.
I skrivande stund levereras till mitt bord en tjock papperslunta över jubilarer, östgötar som fyller jämna år i februari. Jag kan inte räkna dem alla men väga arket på en brevvåg modell äldre som av någon outgrundlig anledning står på skåpet bakom mig. 847 gram, nästan ett kilo namn, lätt- och tungviktare i en salig blandning.
Bara en bråkdel känner jag igen. Och när man provar i det digitala textarkivet, som funnits sedan 1990, blir det noll träffar på de allra flesta. Det finns mycket att upptäcka, otaliga oskrivna porträtt och berättelser att förmedla. Hjälp!
Jag vill upplåta utrymme för fler ansikten, profiler, kända och okända, levande och döda. För dödsfallsnotiser och minnesord har en given och viktig plats på familjesidan, som komplement till annonserna. Inför tillträdet som redaktör har jag haft möte med Linköpings tre största begravnings-byråer för att understryka vår strävan i det avseendet.
Men varför kommer de vackraste orden, det supersuperlativspäckade omdömet om en person när han/hon gått bort? Det frågade sig också författaren Jan Mårtenson på denna sida för en tid sedan. Eftersom vi båda är födda i Västergötland samma år och våra vägar korsats har jag hållit ett öga på honom. I mitten av 60-talet efterträdde jag signaturen Janne som "skrivglad yngling" på Borås Tidning. Tänka sig.
Dödsfallsnotisen fick mig att känna ett styng i hjärtat. "Rättelsen" framkallade sedan både vederkvickelse och tankfullhet. Det var inte Jan Mårtenson som avlidit utan den några år äldre lundabon och journalisten/författaren Jan Mårtensson, med två s. De lär ha blivit sammanblandade tidigare också.
Tredje mannen med samma namn har tagit livet av åtskilliga personer på infernaliskt vis. Diplomaten Jan Mårtenson, f 1933, är ju mer känd som författare av kriminalromaner med antikhandlaren Homan som problemlösare. Jag tycker att de är i omständligaste laget men skulle säkerligen inte skriva det i ett minnesord.
Jan M, min västgötabroder som fyller 60 år på torsdag (grattis!), påminde vid sin uppståndelse om den finlandssvenske dirigenten Georg Schneevoigt, som avlivades av Skånska Dagbladet. En färdigskriven nekrolog kom av misstag in på familjesidan och "den döde" ringde redaktören:
-- Det skulle vara alla förunnat att en gång i livet få läsa hur jävla bra de var när de levde.
Precis så! Just därför vill vi vara frikostiga med lovord av den ampla sorten, med välförtjänt beröm och livgivande medel i form av - tårta!