q Journalisten Fred Wolgast, en av Correns mest trofasta och uppskattade medarbetare, har gått bort 75 år gammal. Han sörjs närmast av hustru Alice Wolgast, barnen Dick och Jan med familjer samt en syster och en bror.
*
I Correns klipparkiv finns kuvert så tjocka att de håller på att spricka. Ett av de magraste handlar om Fred Wolgast, vilket är konstigt med tanke på allt han skrev och allt han betydde för tidningen.
Men det är ändå betecknande för en person som aldrig framhävde sig själv. Fred var en lojal medarbetare, en klippa på redaktionen, en lagspelare i ordets bästa betydelse. Idrottsfrälst dessutom, men om sport skrev han mig veterligt aldrig.
Däremot om fiske, som var ett av hans specialintressen, ett av många. Han kunde mycket om mycket. Och han var praktiskt lagd, snickrade, målade, putsade, klippte och odlade vid fritidsstället i Törnevik som var Freds paradis på denna jord.
Som allmänreporter i många år fick han ge sig in på de flesta områden. Han refererade och beskrev korrekt och sakligt, redde ut även komplicerade ting på ett lättillgängligt sätt. Fred fungerade bland annat som bostads-, näringslivs- och konsumentreporter. Men det var inga titlar han hade på visitkortet.
Förresten tror jag aldrig att han ägde något sådant.
"Till en nyinrättad tjänst som länsansvarig redaktionssekreterare på Östgöta Correspondenten har utsetts Fred Wolgast, anställd vid tidningens huvudredaktion sedan 1962."
Så står det i det enda klipp som finns i hans kuvert. Där framgår också att Fred varit verksam på Smålands Folkblad och Smålands Allehanda i Vetlanda och Eksjö samt på Östgöten i Linköping.
Men Fred var inte smålänning utan värmlänning, uppväxt i Karlstad och utbildad charkuterist. Han jobbade som sådan i Avesta innan han slank in på den journalistiska banan.
Färdigstyckat då? Ingalunda. Under tiden på Corren minns jag att Fred bland allt annat ledde en köttskola, som intresserade och engagerade många läsare. Där var han i sin rätta miljö, där fick han stort genomslag och starkt gensvar.
Hans penna var välvässad, om än inte lika skarp som kniven. Fred slarvade aldrig ifrån sig någon text. Han kollade noga, var lugn och koncentrerad, eller fokuserad som det numera ska heta.
Utan att framhäva sig själv eller tränga sig fram fick Fred allt viktigare poster på tidningen. Han valdes till ordförande i journalistfacket, satt som personalrepresentant i koncernens styrelse, blev familjeredaktör och personalredaktör.
Överallt uppskattades Fred för sin klokskap och ödmjuka framtoning. Hade han ingenting att säga, så sa han ingenting. Men han var heller inte rädd för att höja rösten, även om det sällan behövdes.
Under de sista åren hade Fred det jobbigt. Lungkapaciteten försämrades och krafterna sinade. Ibland hörde han av sig och skrev bland annat insändare om vården. "Jag har med egna ögon sett hur ömt och omsorgsfullt de äldre omhändertas."
Ömhet, uppskattning, vänlighet och omtanke var ord han använde och som kan förknippas med Fred Wolgast. Finurlighet och klipskhet också. Även om klipparkivets kuvert var magert.