En danskväll i Linköping fick stor betydelse för konstnären Maud Zanderholms liv i Östergötland. Hon träffade en ingenjör. De flyttade ihop och köpte senare gården Limmerhult på vägen mot Ulrika.
Men allt har inte gått som en dans för den nu 67-åriga änkefrun Zanderholm. Det började, som så många gånger förr, med att målartalangerna visade sig på förbjudna platser redan i de lägsta barnaåren.
Väl uppe i skolåldern rådde även där delade meningar mellan henne och föräldrarna om vad hon skulle göra och bli.
Det blev allvarliga motsättningar, när Maud i smyg kom in på Konstfack, försökte gå där utan att föräldrarna märkte något, och naturligtvis avslöjades.
Det ledde till relegering från flickskolan, vilket, dessbättre enbart för tillfället, innebar katastrof. Hon placerades genom föräldrarnas försorg i Innsbruck i Österrike, fick nya vänner, nytt språk, nya konstintryck, och lärde sig att gå framåt. Motgångar gav henne styrka.
Konstintresset blev så småningom en konstutövning. Det berodde nog inte på att Maud var starkast i dragkampen med oliktänkande, men hon var definitivt envisast.
Hon kunde efter en tid besöka sin frånskilde far i hans nya hem i USA. Där började hon på konsthögskola i Philadelphia, hade olika halvtidsjobb, började nästan trivas, då oförutsedda händelser ändrade på USA-planerna.
Det blev i stället ett plan till Sverige. Anledningen verkade temporär, eftersom hon skulle vara med på sin broders bröllop. Men när de festligheterna var över, blev hon sjuk och måste stanna i Stockholm.
Där acklimatiserade hon sig på nytt och studier på Fetcos konstskola hjälpte henne att se framåt.
Strax därefter kom första besöket i Östergötland. Hon hälsade på systern och svågern i Linköping. Det ledde till den nämnda danskvällen, som i sin tur ledde till ett fortsatt liv i Linköpingstrakten tillsammans med nye mannen Willy, och hans två pojkar. Hon var då nästan 30 år, när livet tog fart i en ny riktning. Konstintresset fanns förstås kvar, men fortfarande som hobby.
-- Vi köpte Limmerhult, säger Maud och skiner som en sol. Vi blev månskensbönder med mig som hemmafru och lagårdsskötare. Jag målade en del och njöt.
Tio år senare inträffade en ny händelse, först dramatisk, men som sedan ännu en gång skulle föra henne i ny, och rätt riktning.
Brodern avled och hon blev deprimerad. Då ingrep maken Willy på rätt sätt. Hon fick vid 40 års ålder börja på Lunnevad, måla på heltid och umgås i nya konstkretsar. Vid 42 års ålder fick hon stipendium att komma till Gerlesborgsskolan i Bohuslän. En gallerist från Sjöbo i Skåne fick se hennes målningar, satsade på en separatutställning, och varenda tavla såldes.
På den vägen är det. Men inte att allt är slutsålt. Det vore ju synd, eftersom hon snart ska ha en ny separatutställning i Linköping.
Maken Willy gick för fyra år sedan hastigt bort efter en stroke.
Nu lever Maud Zanderholm med sin nye sambo, 11-årige, strävhårige taxen Manne, i en våning på Platensgatan i Linköping.
Hon är glad, när hon berättar om sitt liv. Hon ler åt sin tid som kartriterska.
-- Vad gör man inte för pengar i vissa stunder, säger hon. Men nu har jag funnit min harmoniska plats i livet. 27 år som lärare på Medborgarskolan i Linköping har bidragit till det.
BÖRJE GUNNARSSON
maud zanderholm