-- Sitt inte hemma och vänta på att något ska hända, råder hon. Sätt fart!
Vivian tackar sin dotter Kristina för uppryckningen, sedan Linköpingskvinnan blivit änka 1988. Hon kände sig nedslagen och ensam, hade svårt att finna någon mening med sin tillvaro.
-- Det var Kristina som fick mig på andra tankar. Och när landstinget sökte efter kontaktpersoner för förståndshandikappade hittade jag en vettig sysselsättning och kände att jag gjorde nytta.
I dag har Vivian nära kontakt med två personer, som hon tar med ut på olika sysselsättningar. Mannen, i 60-årsåldern, tycker mycket om att dansa.
-- Det gör jag också. Nyligen var vi på en danstillställning i Finspång och hade lika roligt båda två.
I början av 90-talet kom Vivian in på ytterligare ett nytt spår. Hon blev god man, först för en Linköpingsbo men i dag för fem stycken utspridda över staden. Något som passar en före detta kontorist med gedigen handelsutbildning.
-- Människor med demens, psykiska sjukdomar och annat behöver hjälp att sköta sin ekonomi. Det kan jag ge dem.
Vivian sitter också i styrelsen för Linköpings god man- och förvaltarförening, ett av flera förtroendeuppdrag. Hon är styrelseledamot lokalt i IOGT-NTO, revisor i ÖLN (Östergötlands läns nykterhetsförbund), ledamot i kommittén för IOGT-NTO:s barnverksamhet i Ryd, medlem i RFS (Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare), i SPRF pensionärsförening, i RFS (Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare), i Linköpings diabetesförening och hon hjälper till på Stadsmissionen.
Mer då?
-- Jag handarbetar och läser om det blir någon timma över när jag haft de dagliga kontakterna med min dotter och mina båda barnbarn.
Det är hos Kristinas familj på Stenåldersgatan 11 i Ullstämma som 70-årsdagen ska firas på söndag. Amanda, 7 år, och William, 2, får rå om mormor hur mycket de vill. Den 31 oktober finns inte en enda anteckning i hennes almanacka.
-- Jag har en och annan fridag annars också, säger hon. Det är fördelen med pensionärstillvaron att man kan bestämma vad man vill göra och när man vill göra det.
Vivian Arvidsson (flicknamn Aronsson) har arbetat hela sitt liv. Hon växte upp i Söderköping som så kallat UÄ-barn (utom äktenskapet) och hade ingen kontakt med sin pappa men desto djupare med mamma, mormor och morfar.
-- Jag tog realexamen på handelslinjen och hade en dröm att bli handarbetslärarinna. Men det fanns ingen chans att ekonomiskt klara den utbildningen.
Vivian fick ta kontorsjobb i kommunen och senare på ASEA i Norrköping, där hon var stenograf i åtta år. En episod har särskilt fastnat i minnet.
-- Det var en ingenjör som kallade in mig för att reda upp papperen från en pärm han tömt ut på golvet. Men jag vägrade och gick därifrån.
De andra stenograferna und-rade hur fröken Aronsson vågade säga nej. Vad skulle nu hända?
-- Ingenjören kom till mig och var hur vänlig som helst. Han lade till och med bort titlarna.
Och friade?
-- Nej, men han blev som en snäll farbror.
Sin man Ingemar träffade Vivian inom nykterhetsrörelsen. Hon har varit trogen sina ideal hela livet.
-- I min ungdom var drickandet inte alls lika utbrett. Jag tror att jag var 25 år när jag för första gången träffade en påtagligt onykter kvinna. Det var på en spårvagn i Norrköping och inget trevligt möte.
Vivian var anställd på IOGT-NTO:s distriktexpedition i Linköping i 34 år fram till pensionen 1999. Hon verkade även inom NBV, ledde studiecirklar i makramé, bildvävnad, näversöm och konstsömnad och infriade på så vis nästan sina drömmar om att bli handarbetslärarinna.
Konstverken i lägenheten på Järdalavägen skvallrar om kompetensen på området. Vivian fortsätter att handarbeta, och hon syr mycket bättre än hon ser.
-- Den nedsatta synförmågan har gjort att jag slutat köra bil. Men då går jag desto mer, och det är ju nyttigare.
Skulle jubilaren få en stund över finns det alltid någon god bok att läsa. Eller hellre en almanacka. Där påminns Vivian om sina sociala åtaganden. En kontaktperson behöver aldrig känna sig ensam.