-- Paraffin ska jag ha, ropade jag till frugan. Simon Andersson berättar om sin uppfinning, men vi tar det från början.
Som yngste pojke hemma i Måsastugan, Malexander, fick han hjälpa till i lantbruket, den lilla smedjan och snickeriet.
-- Så det blev bara 6-årig folkskola, säger Simon.
I barndomen stod han ofta och tittat upp mot flygmaskinerna som gick förbi och inför värnplikten fick han en knuff i rätt riktning. -- Fjärdingsman satt alltid med vid mönstringen på den tiden, berättar Simon och om mig sa han "den där han är instrumentmakare". Då passade jag på att be om att få komma till flygvapnet och så blev det.
-- Fjärdingsman Karlborg i Blåvik visste att jag byggt en gitarr åt min syster, säger Simon och tar fram en av dem som finns kvar, mest för fotografen, spela på den kan han inte, säger han. 1936 gjorde han rekryten som flygplansmekaniker, "men det var mycket sopa hangarer också".
Efter den mångsidigt praktiska träningen i hemmet fortsatte han jobba i en vagnfabrik. Den hade start-ats av två farbröder till honom, men man kom snart att göra lastbilsflak där i stället. Sen jobbade han vid Metallverken i Finspång och där mötte han sin hustru, Linnéa.
-- Jobbet var inget vidare, säger Simon, det var att lyfta en plåt från ena hörnet till det andra.
Nu blev det Stal-Laval och när en kamrat började på CVM så hakade Simon på. -- Det passade ju eftersom jag redan varit hos flygvapnet. Nu börjar vi närma oss paraffinet.
Ett problem som fick Simon och andra kolleger att gnugga geniknölarna var hur man skulle reparera stålaxeln i den hydromekaniska växellådan på flygplan 35 (Draken).
Simon visar på bilder och skisser, han talar fackspråk och nämner något som heter "bussning" i ett kullager. Men nu är inte denna tidning Teknikens värld och intervjuaren är inte teknikens vän, så vi får ta det enkelt.
En dag när han kom hem till Linnéa, "det var en torsdagseftermiddag" hade hon gjort plättar. När syltburken ställdes fram på bordet ropade Simon: "Paraffin ska jag ha!"
Linnéa lyfte antagligen ett ögonbryn, han måste väl mena sylt? Men nej, han hade han en längre tid funderat på hur det speciella problemet med stålaxeln skulle lösas och plötsligt insåg han att paraffin var det som skulle åstadkomma en slags utjämning av de ojämna ytorna. Någon hade försökt med vax som var för kladdigt. Paraffin är lättsmält men stelnar också snabbt, det var det perfekta materialet.
-- Jag fick väl några kronor för idén men läste flera år senare om hur den här reparationsmetoden sparat massor av pengar åt flygvapnet.
I stället för att beställa dyrt från utlandet kunde man nu använda befintliga standarddelar.
Simon är inte den person som grämer sig, och pengarna kan kvitta, säger han: "det var bra att man kunde spara åt staten". Men en smula besviken är han över att andra tog åt sig äran av hans uppfinning:
-- Idén är inte komplicerad, det är den inte, men det gällde ju att nån kom på den!
Som pensionär ägnar han sig slöjdarbeten, föreningsliv och studiecirklar och han är även med i missionskyrkan.
Stål, paraffin, trä -- han är något av en materialens mästare. Simon hämtar en skokartong där han förvarar sina smörknivar, skedar, slevar och annat -- mest i ene.
Han visar också lövsågs-arbeten och ett par snidade figurer, två unga damer som föreställer hans döttrar, den ena i sjuksköterskeuniform, den andra i studentmössa.
Simon är änkeman, men klarar sig skapligt trots en stroke för ett par år sen.
-- Mina flickor hjälper mig, säger han och berättar lite om dem, barnbarnen och barnbarnsbarnet som är döpt till Carl William Simon.
-- Det är en kul unge, han kallar mig för Gamm-Simon.
En annan sak "Gamm-Simon" berättar om är studiecirklarna hos Blåbandsföreningen.
-- Vi läser om ett landskap i taget och sen åker vi och besöker det. I en annan intressant cirkel läste vi om kända författares hustrur, de som slet och stod i men aldrig nämndes.
Beträffande den förestående 90-årsdagen berättar Simon att en kamrat ringde för att gratulera häromdagen, men hade tagit fel på ett par dar.
-- Ja, sa min kompis, jag börjar allt bli lite glömsk. Ja, sa jag, det är du. Och ändå fyller han inte 90 förrän nästa år!
simon andersson