Linköping sörjer en av sina främsta och färgstarkaste idrottsmän. Lars Nordvall valde gärna sina egna vägar, och de ledde påfallande ofta till topp-placeringar. Själv ansåg han att segrarna i Belgien runt 1954 och Österrike runt 1955, nio dagars etapplopp på svåra banor, var de tyngsta meriterna.
Lasse var märkesåkare för det blå Monarkstallet och tv-stjärna nästan innan televisionen kommit till Sverige. I en VM-tävling i västtyska Solingen 1954 ledde han loppet i tio-tolv mil. Monarkchefen Tage Warborn var lyrisk över uppmärksamheten.
Efter hemkomsten kom det en check till Lasse på 5 000 kronor, mycket pengar på den tiden. Då förstod Linköpings-cyklisten sitt fulla reklamvärde.
Uppvuxen i Husum i Ångermanland betraktades Lars Nordvall först som ett skidlöfte. Men det var på landsvägarna han fick betalt för sin unika talang. Lasse kom till Linköping som 17-åring och övertalades att börja cykla. På bara fyra år nådde han A-klassen och hörde snart hemma i svenska eliten.
Han vann nordiska mästerskapen två gånger, 1953 och 1955, och svenska mästerskapen 1954 och 1955. Linköpingskillen blev tvåa i svenska sexdagars vid två tillfällen och bäste nordbo, på tionde plats, vid olympiska spelen i Australien 1956. Utan en oturlig punktering hade han troligen tagit medalj i loppet.
Segrarna grundlade Lasse på sin förmåga att klättra i bergen. Han var en ypperlig brantåkare och bergspriserna blev många.
Efter karriären höll sig Lars i form med tennis. Han spelade fem-sex gånger i veckan, helst dubbel ihop med kompisarna, och lyste av tillfredsställelse på banan. Tyvärr tvingades den glade hotellägaren att sluta när sjukdomen angrep honom.
Lars drev Park Hotel i 20 år mellan 1969 och 1989. Då hade han redan varit påhittig och framgångsrik affärsman under en lång tid.
Egentligen ville Lasse bli pilot men måste ge upp drömmarna på grund av färgblindhet. På något sätt lyckades han ända skilja de blå cyklarna (Monark) från de gula (Crescent) när firmakriget härjade som värst i sportens värld.
Vid sidan av vägen drev Lasse företag tillsammans med sin första fru Louise. De hade Kafé Vega på Domkyrkogatan i Linköping, Restaurang Koppargrillen i Tranås och samtidigt spel-automater (jukeboxar och flipperspel) runt om i länet.
På något sätt hann cykelkungen även med en och annan tur på vattnet. Båtlivet, oftast kring Västervik, intresserade och fascinerade honom.
En stor kämpe, färgblind men färgstark, har gått i mål. Sörjd och saknad av många som den monark han var i svensk idrott.