Lars-Erik Andersson
LHC:s målvakt går att lura men aldrig p-vakten. Han är alldeles för rutinerad.
Lars-Erik Andersson behöver inte bekymra sig över hur han ska fira sin 50-årsdag på måndag. Det är ju match mot Timrå!
-- Vi kan ta SM-guld i år, det kan vi faktiskt.
Lasse känner sig högst delaktig i framgångarna som sann supporter och funktionell funktionär. Han har varit på sin vakt i 25 år, lite drygt, och 50-årsfirandet blir således hans andra jubileum på kort tid.
-- Jag blev värvad av en kompis och debuterade 1980. Mesta tiden har jag ägnat mig åt den del av publiken som har vip-kort, säsongskort och fri parkering. Jag känner nästan alla, och de flesta känner nog mig.
En del "vanliga" hockeybesökare försöker också ta sig in på Lasses domäner och stoppas vänligt men bestämt. Så enkla finter går han inte på.
-- Ibland påstår någon att han glömt vip-kortet hemma. Då ber jag honom åka och hämta det, för hur ska han annars ta sig in till sin sittplats i hallen?
Lasse Andersson försöker alltid visa vänlighet och gott humör. Hans roll kan tyckas obetydlig, åtminstone i förhållande till målvakten, men är nog så viktig för klubbens anseende.
-- Det är faktiskt oss som publiken möter först. Vi kan bidra till att höja stämningen och öka förväntningarna.
Lasse och hans polare brukar vara på plats flera timmar före matchstart i Cloetta center. De ska fixa avspärrningar och ställa i ordning området åt sina förhoppningsfulla gäster.
-- Flottare bilar på vip-platserna? Ja, lite finare är de nog.
Var Lasse parkerar? Ingenstans. Han äger inte någon bil.
-- Jag blir skjutsad av kompisarna som hämtar mig inför varje match.
Så lär det bli nu också. Lasse Andersson firar för säkerhets skull födelsedag med syskon, föräldrar och närmaste släkten redan i morgon. Då kan han lugnt se fram mot måndagens möte med Timrå. En riktig kalasmatch på 50-årsdagen!
-- Vi får se vad som händer. Jag kommer inte att vara vakt men har ingen aning om vad som väntar.
Hur spelarna ska hylla honom? Med hårt arbete och tre poäng. Något bättre sätt finns inte.
-- Jag har bra kontakt med laget, lär känna killarna på gemensamma träffar och brukar ofta vara med på träningarna.
Lasse följer också sitt LHC till en hel del bortamatcher. Hans minns hur det var för många år sedan, då laget spelade på uterinkar runt om i Mellansverige.
-- Köldrekordet för min del är 25 minusgrader i Haninge. Burr!
Hockeyn har blivit betydligt bekvämare och hetare sedan dess. Även för funktionärerna. Det är dock inte enbart fördelar med en större publiktillströmning.
-- Om det är glest i hallen får vi sätta oss på överblivna ställen. Men i slutspelet blir det garanterat ståplats.
Lasse brukar missa de två-tre första minuterna, men oftast hinner inte så mycket hända innan han gör sin entré. Ju tidigare VIP-folket anländer desto fortare kommer också han på plats.
Han är en vakt av stor vikt, men mindre än för ett halvår sedan. Lasse har gått ner 23 kg och fortsätter på inslagen väg.
-- Jag har fått mindre ont i mitt dåliga knä, vilket känns skönt. Målet är att kunna börja bowla igen.
I ungdomen spelade han bland annat fotboll och hockey, innan bowlingen tog över. Lasse tror inte att idrottsintresset kommer att mattas för att han fyller 50 år och går in i andra perioden, eller om det möjligen är den tredje. Det finns mycket kvar att hämta, och det kan bli både förlängning och bonuspoäng.
LHC planerar långtidsparkering i seriens övre regioner. En viss vakt tänker sätta p för eventuella inkräktare och sabotörer.