-- Jag ramlade ner på golvet och drämde i svanskotan. Det var inte alls behagligt.
Men roligt. Professorn kunde inte låta bli att skratta åt sig själv.
Det gör hon ofta. Man har en känsla av att Viveka ständigt bär ett smittsamt leende på läpparna, även när uppdragen blir för många och tiden för knapp. Hur ska den räcka till födelsedagsfirande?
-- Då är jag ledig och fri från allt ansvar, försäkrar hon. På söndag blir det öppet hus på Adelsnäs, men jag vet inte vad som händer.
Det låter som en ovanligt skön sits för en ovanligt aktiv person, som i vardagslag har svårt att sitta still på stolen. Men som också kan slappna av och sprida lugn omkring sig. Annars blir det ingen ordning på forskningen.
Karin Hedvig Viveka Adel-swärd, professor på kommunikation, har namn om sig att lyssna och lita på sina vänner. Det gäller såväl på universitetet som i svamp- och älgskogen.
-- Jag har ofta deltagit i jakten, dock aldrig som jägare.
Andra saker prövar hon gärna trots bristfälliga färdigheter. Men det är inte bra att skjuta dåligt, det kan ju var och en förstå.
Hennes böcker däremot tycks komma som ett skott. Efter den lättsamt skrattretande "Ord på glid" i höstas väntar "Framtida skuggor", vilket låter avsevärt dystrare. Tillsammans med Lisbeth Sachs, medicinsk antropolog, skriver Adelswärd om synen på genetik, om de nya verktyg och de risker som finns.
Det är nog inte en alltför vågad gissning att hon hittar ljusglimtar bland skuggorna. Linköpingsprofessorn är laddad med energi, vilken driver forskningen framåt. Den får också henne själv att må bra efter en tuff kamp mot bröstcancer som hon drabbades av 1995.
Då hade Viveka Adelswärd just åkt Tjejvasan och var i god fysisk form. Välvilliga recensioner av hennes mest spännande och säregna bok, "Att förstå en berättelse eller Historien om älgen", var säkert också till hjälp i rehabiliteringen.
I fyra år hade professorn haft bandspelaren med sig ut på jakterna. Under rasterna lät hon jägarna prata fritt om hur de sköt sin första älg. Det blev 70 berättelser, vilka analyserades och samlades i en ovanligt ovanlig bok.
Skog och jakt har varit centrala inslag i Vivekas liv sedan den 21-åriga storstadsflickan mött sin kärlek och gift sig med Johan Adelswärd i Åtvidaberg. Familjen, som mellan åren 1964 och 1969 utökades med barnen Gustav, Theodor och Jan Carl, bodde först på Slevringe nära golfbanan och flyttade till Adelsnäs herrgård 1975.
-- Spelar du golf?
-- Hellre än bra. Jag har sällan haft tid att lära mig något ordentligt.
Hushållsarbetet är dock ett undantag. Viveka var hemmafru i flera år och trivdes med det.
-- En jätterolig period. Jag tyckte om att umgås med mina och andras barn och med kvinnor i samma situation. Dessutom fick jag tid att läsa mycket och att bilda mig.
Som professionell hemmafru ägnade hon sig åt traditionella hushållssysslor, inte bara matlagning och städning utan också att sylta, safta, att sy och stycka. Ja, just stycka, hellre än sticka.
Efter första jakten på godset tyckte den unga friherrinnan (en titel ingen använder) att en halv älg kunde vara lagom att ta hand om. Det blev mer än hon anat, mycket mer.
-- Men vad skulle man göra? Bara att slipa knivarna och sätta igång.
Snart fanns det älgkött i frysen så det räckte och blev över. Och bär och svamp. Viveka har alltid försökt ta vara på naturens rikedomar.
I skogarna hämtar hon också kraft och energi till den vardagliga forskningen i den akademiska världen. Viveka Adelswärd började på universitetet (högskolan) i Linköping redan 1974, vid Tema Kommunikation -82 och har vid sidan om arbetet skrivit flera uppmärksammade böcker. Snart kommer alltså en till.
-- Men nu trappar jag ner och lämnar min tjänst i sommar.
Fast inte riktigt. Viveka behåller tio procent, en tråd att spinna vidare på om/när behov uppstår. En rask 60-årig professor ska inte ha för bråttom av stolen. Det kan göra förfärligt ont.