Starten från London blev en halvtimme försenad. Efter några minuter i vänteläge rusar motorerna upp på högvarv och det tungt lastade planet börjar accelerera. Med bultande hjärta tittar jag på klockan, och faktiskt sträcker sig rullningsfasen över en minut innan det äntligen lättar och påbörjar sin branta stigning. En stund senare några dunsar från landningsstället, farten ökar gradvis, och med ett vinande ljud dras klaffarna in. Minuterna efter starten är de mest kritiska. Jag kommer att tänka på rymdskeppet Aniara, där man löste framdrivningen med andra och kanske säkrare metoder:
Goldondern Aniara stängs, sirenen ger signal
för fältutstigning enligt känd rutin
och gyrospinern börjar att bogsera
goldondern uppåt emot zenits ljus,
där magnetrinerna som häva fältens styrka
snart signalera läge noll och fältavlösning sker.
Och likt en jättepuppa utan vikt
gyreras Aniara vibrationsfritt
och utan varje störning bort från Jorden.
Bakåtlutad betraktar jag med halvslutna ögon flygvärdinnan som utför sina olika sysslor. Hon har mörkbrunt axellångt hår och lugna, smidiga rörelser. Bredvid mig sitter en kvinna i yngre medelåldern och på andra sidan mittgången ett äldre par, som kanske äntligen ska förverkliga sina drömmar.
Tillsammans med besättningen bildar vi ett hermetiskt tillslutet samhälle. Ett Aniara i miniatyr. Målet för färden förenar oss, men också den gemensamma faran. Om det värsta händer blir detta slutet för oss alla. Och djupt där inne bubblar fortfarande rädslan som jag fick vid ett olyckstillbud över Atlanten. En krypande, obehaglig känsla dagarna före en ny flygning, som får pulsen att öka när jag stiger ombord.
Kvinnan bredvid mig säger att hon heter Judith och är från Denver i Colorado. Vi småpratar samtidigt som vi förstrött följer vad som händer på filmskärmen. Jag blir fascinerad av hennes dialekt, de bruna, livliga ögonen och roas av hennes skämtsamma inpass.
Hon tycker min engelska har Minnesotaaccent och på skoj försöker jag närma mig hennes. Men spefullt konstaterar hon att min skandinaviska modulation fortfarande kan spåras. Jag känner mig uppiggad av hennes glada, spontana sätt som får också mig att le och skratta. Åter kommer jag att tänka på Aniara och ser på henne. Kanske är hon min Daisi Doody från Dorisburg? Kvinnan som ska förtränga flygfärdens oro.
Kom vagga lojd och fancie, lockar Daisi
go dorm i vansie och ro gain i dondel
min dejd är gander, jag är vlam och gondel
och vept i taris, gland i deld och yondel.
Det stadiga brummandet har fört upp oss på 30 000 fot där vi planar ut. Himlen mörknar, och efter middagen får vi filtar. De flesta slumrar till eller tittar på filmen som visas på skärmen. Stolarna känns inte lika bekväma som under de första timmarna, och jag hamnar i ett gränsland mellan sömn och vakenhet, där tankarna flyter omkring utan tömmar samtidigt som min långa kropp söker ro och vila i den trånga stolen.
Vi rör oss således med en kanonkulas hastighet högt ovan molnen och omges av ett ofantligt rum med arktisk kyla. I ett kosmologiskt perspektiv är vår fart på 300 meter per sekund som en snigels. Vår planet rör sig runt solen med kanske hundra gånger högre hastighet. Och hela solsystemet snurrar runt Vintergatans axel ännu en tiofaktor snabbare. Ändå tar ett varv 240 miljoner år. Vad liten en människa blir i detta sammanhang! Sakta rör sig livets sytråd genom nuets nålsöga, och snart tar tråden slut.
Tänk vilket fantastiskt och behagligt rymdskepp vår planet ändå är! Med sitt drägliga klimat och sin skyddande, livgivande atmosfär. Långt under oss skogar, åkrar, städer, människor som sover i sina hus. Eller vatten ned till flera kilometers djup.
Tanken svindlar: Tänk om planet störtar! Under flera minuter skulle det singla runt i luften som en papperssvala - med okontrollerbar panik ombord - och slutligen träffa havsytan och brytas sönder. Vi skulle förlora medvetandet redan vid nedslaget och följa med i djupet fastspända i våra stolar. Där nere bearbetas vi av fiskar, blötdjur, mikroorganismer och förs långsamt ut i havets ekosystem. Biologin gör sig redo för nya experiment med kanske bättre utfall. Den speciella person som just nu är jag skulle upplösas och ingå som byggstenar i nya organismer. Mitt individuella liv omvandlas till ett distribuerat utspätt i homeopatiska doser.
Men vore det så farligt om livet tog slut? Egentligen skedde det ju redan för fem år sedan? Den lyckliga och ombonade värld som var min sprack plötsligt i skärvor som när en spegel faller i golvet. De första veckornas mardröm - och vreden över det jag trodde var ett gigantiskt svek. Snart insåg jag min egen delaktighet, och vreden övergick i sorg över att ha förlorat den människa som var mig så nära. Arbetet räddade mig och tog allt större plats också på fritiden.
Jag vänder blicken mot Judith. Hennes huvud har fallit åt sidan och vilar nu mot min axel. Med ett sting av ömhet ser jag på hennes halvöppna mun och de runda bröstens trygga hävning. Hennes ansikte - nu lika oskyldigt som ett barns - är täckt med hundratals små fräknar i varierande mönster. Plötsligt spärrar hon upp ögonen och frågar yrvaket: "Vad ser du på?"
- Jag tittar på dina fräknar. Du är som en stjärnhimmel.
- Som miss Universum, frågar hon följt av en ironisk blinkning.
- Är vi inte alla små universum som försöker förmedla tankar och känslor till varandra?
- Jovisst är vi. Och oftast når inte signalerna fram. Eller blir svaga återspeglingar av det vi egentligen tänker och menar.
- Tyckte jag såg Karlavagnen på din kind. Vilken stjärnbild är du född i?
- Jungfruns. Och du?
- I kräftans. Vad tror du det betyder?
- En försiktig bakåtsträvare, säger hon med ett okynnigt leende. Eller kanske en varm känslomänniska bakom ett skyddande skal?
Hon sträcker på sig och sluter ögonen. En stund senare har hon åter fallit i sömn.
Tänk om jag från detta framrusande flygplan på tio kilometers höjd kunde röra mig inte bara i rummet utan också i tiden - ja helst bakåt i tiden. Med en lina spänd från flygplanet till morfars körsbärsträd skulle jag glida ner och återse honom sittande vid bikuporna bredvid gårdspumpen. Förmodligen skulle hans ögon grumlade av starren inte märka min direktkontakt med himlen, han skulle bara torrt konstatera: "Jaså kommer du och hälsar på!"
Morfar var bonden som vägrade att pensionera sig. När han blev åttiofem fick korna äntligen gå - men hästen behöll han ytterligare några år. Morfar hade en sällsynt berättarförmåga. Jag behövde bara ställa några ledande frågor, så förmedlade han intressanta händelser från sitt långa liv. Han hade upplevt socknens första cykel, radio, bil, slåttermaskinen från Arvika och trattgrammofonen som döttrarna övertalat honom att köpa på 1920-talet.
Efter en stund går jag in till mormor, som har sitt gråa hår stramt uppsatt i en knut, och glasögonen hon fick efter starroperationen gör hennes ljusblå ögon stora. När jag öppnar dörren slår hon ihop händerna och säger: "Kära hjärtanes kommer du!" Mormor går fram till skänken, och hämtar en liten bleckburk fylld med polkagrisar. Hon öppnar locket och bjuder: "Ska du inte ha lite sockerpinnar? Ta ett par till!"
Efter kvällsmaten lägger vi oss redan i skymningen, eftersom mormor och morfar saknar elektriskt lyse. Detta beror inte på penningbrist; men mormor tror att elen drar till sig åska. Hennes föräldrahem brann ner vid ett blixtnedslag, när hon var fjorton år.
Jag sover i samma rum som morfar och mormor, och i mörkret hör jag honom sucka och viskande läsa "Fader vår". På morgonen tittar jag på mormor när hon försiktigt kammar sitt midjelånga gråa hår, som börjar bli tunt och slitet i topparna. Med rynkad panna och munnen full av hårklämmor sätter hon upp det i en knut.
Jag spritter till när jag plötsligt hör en röst i mitt öra: "Något att dricka?" Flygvärdinnan ser pigg och fräsch ut efter bara några timmars vila, och hon ler roat när jag efter några sekunders förvirring pressar fram: "Orange juice, please."
Judith är redan vaken. Med trutande mun inspekterar hon nattens framfart i en liten rund spegel. Efter den varma tvättduken kommer en lätt frukost, och när hon drar igång morgonkonversationen börjar också mina livsandar att vakna. Hon frågar om min uppväxt; och jag berättar om mina föräldrar och syskon, om livet i den bondby som var mitt centrum i världen, och om pappa, som bodde fem år i New York innan han återvände till Sverige i början av 30-talet.
- Du har väl också släktingar i Europa, frågar jag.
- Javisst. Mina morföräldrar var polska judar. Min farfar kom från Irland och min farmor från Frankrike.
- Berättelserna från Gamla testamentet hörde jag talas om redan i småskolan, säger jag. Varje morgon läste vår lärarinna någon av dem. Nästan som sagor, tyckte vi. Särskilt minns jag uttåget ur Egypten, och när Isak mötte sin Rebecka vid brunnen. Jag undrade mycket över Abrahams offer och varför hon svek sin son Esau.
- Tror du på Gud?
- Ja, en fader eller moder som håller sin hand över oss skulle kännas tryggt. En gud som behandlar alla folk och människor lika. Och när man ser den sinnrika naturen så börjar man undra. Kanske finns han i stället överallt?
- Ja, snarare det. Eller ingenstans.
- Följer du de judiska reglerna, frågar jag.
- Nej, knappast alls. Mina morföräldrar konverterade. Visst är jag intresserad av judisk kultur. Men känner i dag mest sorg och förtvivlan. Jag har varit i Gaza och på Västbanken och nu senast i Libanon. Jag har sett den vidriga verkligheten.
Judith ser allvarligt på mig och försjunker i tankar.
Planet har redan börjat nedfärden genom de täta molnskikten och närmar sig Naritaflygplatsen. Vi spanar mot marken, samtidigt som vita molntussar sveper förbi de runda fönstergluggarna. Klaffar och landningsställ fälls ut, och nu ser vi fältet. När hjulen tar mark, drar en suck av lättnad genom planet, och några börjar applådera. En stund senare lämnar vi stolarna och tar emot flygvärdinnans: "Have a nice stay".
Det lilla samhälle som bildades när vi gick ombord är på väg att upplösas. Snart känner vi oss åter som främlingar, och inom kort kommer vi att glida in i nya grupperingar av längre eller kortare varaktighet. Men den här gången får det inte ske! Åter vill jag höra hennes muntra skratt, räkna hennes fräknar, möta hennes blickar - som kan vara både okynniga och allvarliga - och byta tankar om nuet och framtiden.
I flygterminalens kalla ljus blir vi stående och ser dröjande på varandra. Så säger hon med ett mjukt leende: "Var bor du? Vi kanske kunde ses under veckan och göra något tillsammans?"
- Ja, väldigt gärna, blir mitt svar och reflexmässigt trevar jag efter kalendern, men låter den bli kvar: detta är ju viktigare än allt annat! Och med bultande hjärta hör jag mig säga: "Kanske kan vi äta middag i morgon kväll?"
- Redan i morgon, ler hon. Ja, så får det bli!
Och taxin för mig till hotellet i Shinjuku vid kanten av Central Park. Två studenter sitter omslingrade på en stenbänk med huvudena tätt tillsammans. Har de suttit där hela natten? I bakgrunden blandas trafikbruset med cikadornas sång, och dagens dallrande värme är redan på väg. I morgon ska jag till universitetet och hålla en föreläsning, men senare på kvällen - på kvällen ...
I hotellhissen kommer jag på mig med att småvissla, och i spegeln möter mig ett välbekant ansikte. Men blicken - den blicken - har jag inte sett på mycket länge.
Sune Axelsson