Jag vaknade vid att jag grät
och kände hjärtats sting
och i min drömbok sökte jag
men där stod ingenting.
Så slutar visan om Beatrice Aurore, (egentligen en tonsatt dikt, skriven av Harriet Löwenhielm), där en älskad människa dyker upp i en dröm -- för att sorgligt försvinna bort genom en dörr. Drömböcker - i dubbel bemärkelse - som skulle kunna "tyda" det som försiggår under våra sovande förehavanden finns inte. Men den som själv för loggbok över sina drömmar kan få en del vägledning i det egna själslivet.
Det är precis vad en grupp i Linköping gör. Den har funnits i elva år och har nu sju medlemmar, en åttonde är tillfälligt "vilande". Utöver kärntruppen på tre personer har medlemmarna växlat under åren.
I kölvattnet efter Sigmund Freud har det flutit upp en massa litteratur som gör mer eller mindre anspråk på att kunna "tyda" drömmar och/eller fungera som det drömlexikon Beatrice Aurores käresta rådfrågar.
Nu är det nog inte så enkelt att hästen, barnet, ormarna, de tappade tänderna eller springandet i dyn betyder en specifik sak i vårt vakna liv. Men vissa metaforer ("bilder") i våra inre använder vi utan att direkt tänka på det. Denna bildvärld varierar från person till person, den beror även på vilken kultursfär vi lever i och den kommer till oss genom språket, seder, bruk och allmänna livsvillkor i just detta vårt hörn av världen.
-- Vissa bilder tycks allmängiltigt mänskliga: det är vanligt med exempelvis broar, mörka vatten, resor och hus av alla möjliga slag i drömmar, säger Birgit, en av dem som varit med längst i drömgruppen.
Metoden man arbetar med är utformad av en amerikansk psykiater och psykoanalytiker, Montague Ullman, som vistats långa perioder i Skandinavien (särskilt under 1980-talet) och blivit en centralgestalt för drömgruppsarbete. Linköpingsgruppen träffas en gång i månaden för att under cirka fyra timmar arbeta med drömmar. Man brukar hinna med två drömmar.
Kerstin beskriver hur det går till: En person utses till kvällens ledare, man byts om i den rollen.
-- Ingen i gruppen är professionell på området och det är både på gott och ont, flikar Birgit in.
Chrissi som varit med kortast tid -- ett år -- protesterar: "De andra är jätteproffsiga, tycker jag!"
Nå, ledaren, var det. Kerstin fortsätter:
-- Drömledaren frågar vem som har en dröm från natten att arbeta med (drömmen måste absolut vara just så "färsk"). Vi behöver aldrig slåss om saken, generositeten i gruppen är stor.
Drömmen måste vara nedskriven och nu läser drömmaren upp den. De andra skriver som under en diktamen, ord för ord. Därefter får de ställa frågor av tekniskt slag:
"Känner du den här kvinn-an?" "Vilken färg var det på huset?" "Hur gammal var pojken?"
Sen drar sig drömmaren tillbaka och de andra "gör drömmen till sin" som momentet kallas och associerar fritt, men poängterar att de "lånat" drömmen: "I MIN dröm känner jag mig liten och dum." Eller: "I MIN dröm är kvinnan en riktig ragata", och så vidare. Var och en dryftar de känslor och metaforer som drömmen innehåller enligt just henne/honom.
Drömmaren lyssnar och antecknar och ger i nästa steg sin syn på det som sagts. Då kan det låta så här:
"Ja, när jag hör det du säger, Kerstin, så kommer jag på att jag nog egentligen är rätt osäker i jobbet just nu. Men att kvinnan i drömmen skulle kunna vara min syrra, nejnej, det tror jag inte."
Drömmaren får frågan om han/hon vill fortsätta.
Vid ett ja diskuteras så kallade dagsrester för att se om något hänt dagen innan i det vakna livet och som dykt upp i drömmen. Därefter tar man eventuellt upp spörsmål som kan ha med arbetsliv, familj eller vad nu drömmen möjligen bär budskap om.
Det går givetvis att sluta när som helst. Ibland tycker man helt enkelt att det räcker, ibland blir diskussionen alltför privat och man vill stoppa av det skälet.
Är drömmaren "kvar" så läser drömledaren åter upp drömmen, denna gång med ett "du" där drömmaren läste "jag".
Drömmaren får åter möjlighet att resonera om nya infall och tankar som dykt upp, momentet kallas play back. Slutligen knyts drömmen ihop i en "orkestrering" där samtliga ger sin version av vad drömmen möjligen kan peka på.
-- Ja, och det är helt enkelt "take it or leave it" som gäller, säger Birgit, vad som är viktigt kan bara man själv bestämma. Den här metoden är inte konfrontativ, man får inte klampa in oförsiktigt i andras upplevelser.
Drömgruppsarbetet är inte terapeutiskt i sig, men "man får nya infallsvinklar som man givetvis kan ha nytta av". Medlemmarna betonar särskilt medvetenheten om att drömmaren "äger" sin dröm och hur varsamhet är en grundförutsättning i samtalen."
-- Den tryggheten gör att det här sättet att jobba är mycket bra för att lära känna sig själv, säger Jan.
-- Jag tycker man kan beskriva det lite poetisk, säger Kerstin. Drömmen är ett brev man skickar till sig själv och sedan öppnar i gruppen!
Chrissi säger att upplevelsen här har varit omtumlande:
-- Det var faktiskt som att komma hem. När jag var liten brukade mormor sätta sej på sängkanten när jag vaknade och fråga mej om jag drömt något under natten. Det är lite som hos mormor här! Ibland är det genant att berätta vad man drömt, det behöver inte vara så speciellt konstigt, men man känner sej lite larvig. Men så märker man att de andra deltagarna tar upp ens dröm helt naturligt!
Jan beskriver också känslan av att vara generad, men så "bestämmer man sej ändå för att hoppa", säger han, och förtydligar sitt uttalande: man lär med andra ord känna sig själv bortom censuren.
Censur, ja, säger jag, skribenten: Det är det skumma med drömmar. Ena morgonen kan man vakna och ha drömt nåt som inte ens mindre nogräknade tidningar skulle våga ha i sina söndagsbilagor, men märkligt nog känner man sig inte ett dugg ansvarig eller konstig. En annan gång kan man ha drömt något som verkar helt neutralt ytligt sett och ändå ha mycket märkliga och motstridiga känslor.
-- Visst, drömmen är ett klätt budskap, säger Birgit och vi försöker göra en svårtillgänglig dröm möjlig att dechiffrera.
Jan är för tillfället den ende mannen i gruppen och jag frågar honom om han tyckt sig märka av något specifikt manligt/kvinnligt i drömmarna. Han ser nästan lite frågande ut och ser sig omkring. Nej, drömmarna tycks vara allmänmänskliga helt enkelt.
Att så få män deltar i såna här sammanhang då?
-- Ja, det är det gamla vanliga, som Birgit säger. I de flesta kulturella sammanhang är det alltid fler kvinnor som deltar. Det här är inte heller vad man kan kalla målinriktad verksamhet och det är ju annars vad som gäller i dag. Folk frågar vad sånt här ska vara bra för. Man vill ha omedelbar utdelning på sin insats.
Ingen riktigt ung människa finns bland deltagarna, spannet är på cirka tjugo år och den äldsta närmar sig sjuttio. Det är antagligen skälet till, säger Birgit, att drömmarna vi jobbar med i gruppen till stor del handlar om förändringar, uppbrott och åldrande, förluster.
Det är förmodligen så att våra drömmar arbetar för oss, det tycks inte vara kontroversiellt att anta att drömmar är ett sätt att bearbeta problem, hantera konflikter, ja, vara som ett "reningsverk" och när jag lämnar drömgruppens lokal tänker jag att man kan se den som en andens gym. Att arbeta med sitt inre borde rimligen ge samma effekt som när man tränar andra kroppsdelars muskler och smidighet.
Det är väl också det som svaret visar om man nu frågar som de målinriktade brukar göra:
Jamen vad är då den här drömgruppen bra för?
-- Kreativitet, säger samtliga, drömgruppsarbetet stimulerar kreativitet -- på livets alla områden!