Med den inställningen har Inger Kindstrand satt ljus och färg på tillvaron för sina musicerande, målande och handarbetande vänner på Omsorg Åleryd i Linköping.
På kuppen har hon blivit gladare och friskare själv också. Se där en solskenshistoria i den annars så gråtrista demensvården.
-- Jag var själv på väg att ge upp när den här chansen kom, berättar Inger.
I stället för det dagliga slitet med tunga lyft, jobbiga kontakter och pressade förhållanden får hon göra vad hon vill. Eller snarare vad ett tiotal kvinnor och ett par män önskar sig. Det brukar oftast vara ungefär samma sak.
-- Jag tycker inte om att lata mig, fastslår Helga Axelsson, 89 år, som bor med make Lennart i egen lägenhet.
Men där är hon aldrig på förmiddagarna. Då har ungefär en tredjedel av pensionärerna från fyra demensavdelningar samlats i det hobbyrum som Inger Kindstrand håller öppet, håller kärt och håller hett. Ibland får hon hjälp från kommunen med kursverksamhet eller andra stimulansåtgärder, men oftast är Inger ensam med sin grupp.
Om man undantar Missan, vilket är synnerligen orättvist. Iris Franzéns svarta katt finns ständigt i centrum och har en viktig roll i vården, det kan ingen förneka.
Missan fick följa med när 87-åriga Iris flyttade in och acklimatiserade sig snabbt i huset. Ett särskilt gott öga har katten till Helga, som sägs kunna tala med djur och framför allt lyssna på dem.
-- Vi har alltid förstått var- andra, säger hon och plirar med ögonen.
Inger Kindstrand blir stolt över vad tanterna uttrycker och uträttar. Det är inga sjuka människor hon möter där i hobbyverkstaden. De har så många minnen, så viktiga erfarenheter, så kloka tankar att förmedla.
-- Gamla människor behöver inte hålla igen.
-- Om man har olika åsikter ska man ventilera dem.
Resonemang av det slaget är nog ovanligt på demensavdelningar. Det inbillar man sig i alla fall. Hur kan Inger, denna solstråle, få Iris och de andra att blomma upp på nytt?
-- Jag tycker om dem, det handlar nog mest om det. Vi har roligt tillsammans.
Stress och otålighet är bannlyst i hobbyrummet. Alla får tala, handla, handarbeta, pilla, pussla, pyssla och pula i sin takt. Ändå hinner de med förvånansvärt mycket.
Tanterna stickar och virkar små rutor till härliga lapptäcken. När husets behov tillfredsställts ska babyfiltar skänkas till Röda korset.
På väggarna utanför rummet finns målningar som de åstadkommit och i en glasmonter kan man beskåda och beundra deras keramikalster. Då har hobbyverkstaden blivit konst-ateljé.
Så här borde det se ut på fler håll, tycker sjukvårdsbiträdet Gunnel Jensen. När skildringarna i medierna var som dyst-rast och bilderna som mörkast ringde hon och tipsade om ljusglimtarna på Åleryd.
-- Ute på avdelningarna är vi för liten personal för att göra något extra för våra boende, konstaterar hon.
Inger Kindstrand, med ett 30-tal år i vården, har känt detsamma. Hon slet ut sig med tunga arbetsinsatser i en många gånger deprimerande miljö och hade ständig värk efter en pisksnärtsskada.
-- Jag var på väg att ge upp, jag orkade inte längre.
Men efter ombyggnaden på Åleryd förändrades tillvaron totalt. Det slitna sjukvårdsbiträdet fick öppna hobbyrummet och se vad hon kunde åstadkomma. Ett sista försök.
Resultatet blev mycket bättre än någon förväntat sig. Tålmodig och företagsam, lyhörd och påhittig, har Inger uträttat underverk.
Den terapi som försvunnit har kommit tillbaka i en förfinad och mer anpassad form. I hennes grupp får alla göra precis det de önskar, på sitt eget sätt i sin egen takt. Det finns dock ett par obligatoriska moment, som att dricka kaffe och läsa Corren.
De flesta tycks stå ut, bara inte innehållet är för tunt. I kaffekoppen? Ja, vad annars?